Lite som jag

Borde nog egentligen skriva blogginlägg på förmiddagarna, för då är jag som starkast. Då kan jag till och med skämta om mitt tillstånd ibland. Men kvällarna - det är då min hunger är som värst och mitt psyke som känsligast och lägst. Det är då jag tror att detta aldrig aldrig kommer gå över och att mitt liv är slut.

Nåväl - jag har pratat med min medicinläkare idag - den snälla kvinnan. Min datortomografi såg bra ut förutom en liten sak som inte har med magen att göra och som troligtvis inte alls är allvarligt (jag vill inte skriva alla detaljer här).

Jag har fått näringsdrycker på recept, men de kommer inte till apoteket förrän om 4 arbetsdagar så jag får lov att köpa några enstaka drycker i morgon. Jag har även fått en kramplösande medicin att testa. Denna medicin används nog främst vid gallbesvär. Kan inte svara på om den hjälper ännu - ska kanske testa i morgon kväll - att först äta något lite tuffare och sedan ta tabletten. Vi får se.

Jag kommer också att få kapselkameran om ca 2 1/2 vecka (kapselendoskopin). Kanske kommer det något återbud under tiden jag väntar - hoppas det.

Jag kommer arbeta 25 procent från och med i morgon för att testa. Håller tummarna för att det ska gå.

En positiv sak är också att jag köpte en cool vit t-shirt idag. En av Kathrine Hamnet som det står STOP AND THINK på med stora svarta bokstäver. Det är HM som kör en kampanj som heter Fashion against AIDS. Kunde inte länka till fotot på t-shirten men den finns på www.hm.com. Just denna t-shirt var var svår att hitta. Den verkar vara mest populär. Finns en rad andra i kampanjen som olika kändisar designat.

Nu blir det snart dansk deckare på tv - en positiv sak till med andra ord.

Mycket ledsen. Och det beror förstås på min odefinierade sjukdom. Orkar inte skriva om det ikväll, men orsaken till min ledsamhet just i kväll är en spekulerande överläkare som inte kan hålla käft. Fan för det!!!! Vet ni, jag har inget liv längre. Den enda gången jag känner mig någorlunda ok är när barnen lockar mig bort från de elaka tankarna eller när jag går i en affär med mycket snygga kläder. Eller när någon kär vän eller anhörig lockar mig till skratt för ett par sekunder. Kicki som alltsom oftast bjussar på leenden till allt och alla ler mycket sällan just nu. Jag fattar inte hur jag ska ta mig ur det här helvetet. Finns det något slut på det?

I morgon - datortomografi samt samtal med en doktor från medicinska avdelningen.

Eller flera förresten. Men en av dessa vänner är infödd Londonbo (han har dock bott på många andra platser också). För er som följt min blogg en längre tid så är det Richard som bodde hos oss i en vecka i juni 2007 jag talar om. Nyss chattade vi om min förbannade mage och diagnoser. Helt plötsligt kommer följande underbara diagnos flygande:

"Asymptomatic non-specific irritable eating solids painful syndrome"

Vad skönt det var att få skratta! Ni som känner mig vet ju att jag skrattar ofta och högt när jag är frisk. Men perioden sedan annandagen har inte varit präglad av skratt och därför är det så oerhört välkommet när det bara kommer. Tack Richard (inte för att han förstår ett dugg av vad jag skriver här, men dock)!

Jag tror jag ska föreslå denna diagnos för nästa läkare jag träffar :).

Idag har jag ätit små täta portioner av fast föda och haft ont som vanligt, men inte med samma intenstitet eller utsträckning i tid. Jag vetesjutton om det är en förbättring, men vem vet. Jag tror inte riktigt på colon irritable och vill utesluta flera andra diagnoser först. Hoppas att en läkare från medicinska avd. kan ringa i morgon.

till er som kommenterar och peppar mig här på bloggen och även er som läser men inte kommenterar och som jag har kontakt med per telefon, msn och "irl". Det känns skönt att få respons på saker och veta att det finns folk därute som tänker på mig. Hade en helveteskväll igår med ont i upp mot fem timmar efter det att jag åt lite fiskgratäng. Jag vet att jag borde ha åkt in, men jag fasade för en natt på sjukhuset och vet att det knappt händer något över helgen. De enda de har där som jag inte har här är bra smärtlindring. Brufen och alvedon hjälper inte ett skvatt när det sätter igång på riktigt.

Imorse orkade jag i varje fall åka iväg med Emil till frisören. Jag ville verkligen det, för det är liksom en grej som både han och jag njuter av. Han ser så söt ut i spegeln när han sitter där helt allvarlig och blir klippt. Är han verkligen min och Magnus? Hur kan vi ha producerat en sådan underbart söt liten kille? Han fick mörkblått i luggen precis som han ville. Och en röd klubba. Efter frisörbesöket fyndade vi ytterligare på Åhléns halva reapriset-rea (var där i går också och fick med mig lite hem). Köpte flera baströjor i svart i olika modeller och i en fantastiskt skön kvalité. Två av dem hade kostat 399:- och jag gav 125:-. Inte illa pinkat! Så nu gäller det att rensa ut de svarta tröjor som börjar bli lite utslitna. En jättefin silverblus i vidare modell från märket Wera på Åhléns kom också med hem. Har tittat på den ett tag. Längtar till jag kan gå till jobbet och klä mig i roligare kläder än jag har här hemma. Jag vill mest ha på mig varma polos eller koftor nu, för jag är så frusen. Beror nog delvis på min viktnedgång och på att jag inte får tillräckligt med näring och kalorier i mig.

Ha det!

var bland det värsta stunder jag upplevt i mitt liv. Jag kunde inte hålla katastroftankarna borta. Jag orkar faktiskt inte gå in på vad de handlade om, men de rör förstås ovissheten kring min diagnos (magproblemen). Jag träffade en läkare i går eftermiddag, och det var det som startade det hela. Fy fan!

I morse var jag också mycket ledsen och ångestfylld, och jag ringde då till endoskopienheten som ska utföra min koloskopi. Hon hörde på mig att jag hade en verklig kris, och hon fixade en akuttid för koloskopi på tisdag den 22 januari. Även om jag skulle åka in akut skulle jag inte få en tidigare dag sa hon, så nu behöver jag inte känna att jag måste åka in. Eftersom jag blivit beordrad av överläkaren att jag måste äta vanlig mat nu (som jag kör i mixer) så kan det dock hända att jag blir tvungen att åka in för att få smärtlindring. Jag har hittills bara kört fiskbullar och ris i mixer och jag känner varningssignaler hela tiden men inte akut smärta. I kväll kanske jag testar fiskgratäng. Men snacka om att jag är livrädd hela tiden för att det ska börja köra. Om koloskopin inte visar något så får jag antagligen vänta ca 9 dagar på nästa undersökning - kameran jag ska svälja (kapselendoskopin).

Jag är hemskt ledsen att jag ska behöva älta det här men jag behöver både skriva av mig och prata av mig och det enda jag vill höra tillbaka är faktiskt att: Det här grejar du! Du blir bra - det vet jag! osv... Jag hatar osäkerhet och känslan av att det kan vara det värsta. Jag klarar det helt enkelt inte! Och så här utanför som jag känner mig just nu var det länge sedan jag kände.

Måns är hemma med mig idag. De ringde från skolan och sa att han hade ont i halsen. Han kom hemspringande och hade gråten i halsen. Jag tror ärligt talat att det rörde sig om 30% halsen och 70% oro för mig men också för att en annan klasskompis som blev dålig och illamående och grät precis samtidigt som Måns. Eftersom han såg svullen ut i halsen så åkte vi dock till närakuten och uteslöt halsfluss. Det är ett virus sa doktorn och beordrade GLASS! Ni kan tänka er flinet på Måns läppar va? Han är fullkomligt galen i glass och har redan nu konsumerat en mjukglass på McDonalds och en stor portion vaniljglass här hemma. Nu sitter han och läser högt ur en smurftidning :). Han är bara så underbar min älskade Måns! Doktorn sa också att Måns inte skulle spela några fotbollsmatcher utan ta det lite lugnt. Hmmmm, det blir svårare... Men eftersom han hörde när doktorn sa det så tror jag han går med på det.

Vi hörs!

Klistrar in delar av en kommentar jag skrev till Anna nyss: "Läkarna tar det så lugnt så... Lite fööööör lugnt för Kickis smak, men man får förstå... Jag har gjort gastroskopi och ultraljud och det visar inget på galla eller i magsäcken. Jag har någon typ av inflammation, men de vet inte var. Jag har ju ont efter jag ätit - ca en timme efter. Det kan bli en tunntarmsröntgen idag eller i morgon. Har varit här 4 nätter nu. Är så less!!! Jag är i god vård trots allt, även om jag tycker att de bör kunna skicka mig på tunntarmsröntgen direkt, även innan jag ätit en gång till (de vill se hur jag mår efter lunchen - men jag VET att jag kommer må dåligt...har mått dåligt i 13 dagar nu efter det att jag ätit). "

Så nu vet ni lite - jag lever! Och jag hoppas att jag rätt snart ska få reda på mer kring vad det är jag har. Det är så frustrerande!!! Är orolig emellanåt, och emellanåt bara less.

Vi hörs! Oroa er inte för mkt - för det gör som sagt inte läkarna nämnvärt!