Lite som jag

av Annika! Det var länge sen jag blev utmanad, och jag ska försöka anta denna utmaning med stil.

Vad jag gjorde för 5, 10, 15 respektive 20 år sedan? Så lyder utmaningen.

1988
Ett av mina favoritår. Jag fyllde 18 år. Sommaren 1988 var nästan som en sån där amerikansk ungdomsfilm. Vi var ett gäng kompisar som hängde ihop nästan dag och natt. Underbara sommarnätter och mycket skratt. Och om jag minns rätt så var jag olyckligt kär hela året. Men ändå glad. Jag levde väl på hoppet. 1989 omvände jag dock denne man, så han blev kär i mig. Inte illa. Men det var inte Magnus den gången - tack och lov. För det hade varit för tidigt. För mig. Jag gick på Depeche-konsert på Johanneshovs isstadion (jo Tina, det var på Hovet). Jag spelade teater med en grupp elever från skolan, vilken drogs samman av en teaterintresserad mattelärare. Johnny Larsson hette pjäsen och handlade om en kille som det gick lite snett för. Jag spelade bland annat en galen bostadsförmedlingschef och skinhead. Hade skrivit min scen själv och den var väldigt Monty Python-inspirerad. Och det roligaste mest euforiska med detta var att jag vann Jakobsbergsskolans kulturpris för min rollinsats :). En jättefin motivering var det också - men jag har tyvärr glömt bort den. Oj vad jag älskar att spela teater - men vad lite jag gör det nuförtiden (eller jag gör det väl när jag föreläser ibland, eller när jag håller tal på disputationsfester). Jag önskar faktiskt att jag gjorde mer av det där med skådespeleriet. Får inte tänka på det för mycket. Då kan det bli massa ånger. 1988 var ett bra år - men jag pluggade nog för mycket. Jag var en plugghäst som festade på helgerna. Ständig prestationsångest. Klädde mig redan 1988 på ett sätt som stack ut. Var synthare/rockare. Kan skriva hur mycket som helst om detta år tror jag, men jag ger mig här.

1993
Jag minns att jag var singel. Pluggade kriminologi - B- och C-kurs. Kanske var jag minsann i Prag och Berlin den sensommaren med en pluggarkompis. Och träffade en kille från Berlin (i Prag) som såg ut som en ung Richard Gere - fast snyggare, längre och yngre *haha*. Så helt solo var jag inte det året. Jag firade nog nyårsafton i Berlin  - med Richard Gere-killen och hans kompisar. Det var en riktig upplevelse. Jag började skriva på min C-uppsats om "Snuten och murveln". Ett mastodontprojekt. Eller hann jag börja på den 1993? Kanske var det 1994... Gud vad anonymt 1993 känns. Jag är säker på att det hände något dramatiskt då. Också. Jag bodde i Hagsätra - i en etta med kokvrå på 29 kvadratmeter. En mysig lägenhet i ett område som jag inte alls kände till när jag flyttade dit. Jag är ju från norrort. Men jag återvänder aldrig till norrort. Tror jag.

1998
Ett hemskt år med glädjeglimtar. Men tyvärr mest hemskt. Min pappa dog 1997 - i april. Jag hade sorg. Vi satt hemma hos mamma och åt långa middagar med vin och pratade och pratade och pratade. Magnus fanns i mitt liv sedan fyra år tillbaka. Och tur  var det. 1998 var också året då min mamma fick sitt cancerbesked. Nästan precis ett år efter min pappa dog. Obeskrivlig ångest och overklighetskänslor. Detta kan bara inte hända en familj! Men det gjorde det. Jag sa till Magnus - jag skiter i hur jag mår - jag vill ha barn nu om det går. Jag vill ha barn innan min mamma dör om det går. Och jag hade turen att bli gravid - så i oktober någon gång ringde jag min mamma och sa att hon skulle bli mormor. Hon grät och jag grät. Det var det som var glädjen och hoppet. I juli 1999 föddes älskade Måns. Arbetsmässigt var jag doktorand.

2003
Mamma är död sedan två år. Emil föds i februari! Jag träffar mammor från aff som jag fikar med då och då under mammaledigheten. Bland annat dig Annika ;)! Jag mådde inge vidare alls kan jag meddela, men mer vill jag inte fördjupa mig i det här. Jag lärde känna Anna på aff också! Amanda var här titt som tätt samt kollade av min dagsstatus per telefon - en klippa. Amanda och Niklas blir gudföräldrar för Emil. Ett år som jag kämpade mig igenom. Jag är rätt bra på att kämpa om jag får skryta.

Oj - jag blir helt nostalgisk av den här tillbakablicken!

Jag utmanar alla! Kom igen Anna, Andreas, Malin, Bea, Liv, Yllis, Memilla m.fl.

UPPDATERING: Härmed är också Cilla utmanad :)! Men jag skrev ju m.fl. så du kan känna dig utmanad redan där *haha*. Vill också uppdatera 1988. Jag stack ut långt före 1988. Började nog sticka ut redan 1983-1984 ;).

Andreas (Pintos huvudperson) och i bakgrunden vid trummorna Richard (som spelade med sitt eget band Racingpaperplanes också, men då sjöng han och spelade gitarr)



Richard, jag och Anna - och så jag och Anna. På mycket gitarrbaserad efterfest!

Ännu en väldigt rolig kväll att lägga till handlingarna, vilka innehåller minnen som man kan plocka fram med jämna mellanrum och le åt. Diskussionen om piskorna är nog något som jag och Anna kommer återkomma till ganska ofta. För att inte tala om efterfesten. Nu har jag varit på två efterfester med Andreas och Richard och deras bandmedlemmar och kompisar, och sällan har det väl spelats så mycket gitarr på några efterfester som på dessa. Söndagnattens efterfest innehöll inte mindre än tre stycken akustiska gitarrer som cirkulerade bland de som ville spela. Den enda som inte lämnade ifrån sig sin gitarr någon gång var Andreas. Eller där ljög jag förresten, för en gång erbjöd han Richard att ta hans gitarr, men Richard avböjde. Undrar om Andreas blev ledsen för det :)?

Och spelningarna då? Jo, de var som vanligt väldigt bra. Först lite lugnare tempo med Racingpaperplanes och sedan mer uptempo med Pinto. Bra mix och härlig utstrålning på scen från samtliga inblandade. Tack för upplevelsen!

Den roliga kvällen och natten slutade först kl 02.30 i Tallkrogen, då jag och Anna kröp ner i våra sängar. Anna sov över här för att hon har väldigt långt hem till sitt röda hus på landet. Barnen tyckte det var spännande att det var en gäst i huset på morgonen.

Kom snart tillbaka killar!

Så heter soffan vi ska köpa. Den kommer från Mio. Det ni! Nu gäller det bara att bestämma sig för vilken sida divanen ska sitta på. För man kan inte byta sida när man väl har bestämt sig. Ena alternativet är att ha divanen längs med fönstret och det andra att helt byta hörna för vår soffa. Ni som varit hemma hos oss kan ju se det framför er... Just nu lutar det åt fönstret - för det känns mer som en naturlig hörna för tv-tittande. Men jag ändrar mig varje minut eller så. Tyget blir i varje fall mörkare grå än den gråa som visas på bilden nedan. Och när vi ändå ska möblera om lite så tänkte jag passa på att måla om. Men det blir väl ett projekt som får sträcka sig över en längre period - vad sägs om en vägg i månaden ;). Det är ju så jobbigt att få undan saker så man kan måla, för att inte tala om hur trist det är att maskera... Målningen är däremot lattjo lajban.

Priset på soffan tycker jag är ganska lysande - ca 9 000 :-.

Ikväll blir det en spelning till, nämligen med Pinto och Racingpaperplanes.



Så här kan man läsa på www.mosebacke.se.

After brunch Stora scenen - 23 Mar 2008 - kl. 20:00

Finfint besök ifrån Göteborg när det blir amerika-inspirerade tongångar med banden Racing Paperplanes och Pinto samt rockigt avslut på kvällen med Sundbybergsgossarna The People Göteborgsbandet Pinto är ett enmannaband format kring Andreas Magnusson som tidigare frontade altcountrybandet Hanif. Pinto släppte sitt debutalbum i höstas, ett album som av Metro/Nöjesguiden i Malmö utnämndes till höstens platta. Låten "Iron and Rust", som är en duett med Anna Järvinen, spelas flitigt på P3 just nu. Skivan har hyllats av bland annat GP och Sonic och på åtskilliga amerikanska bloggar. Pinto turnerade i tyskland i höstas och gör just nu lite spelningar runt om i landet. Pinto spelar effektiv popmusik med vemodigt anslag. Det är lätt att dra paralleller till band och artister som Tom Petty, The Shins eller Death Cab For Cutie.

Söndagarna slutar inte med Jazzbrunchen! Mosebackes nya söndagsliveklubb där vi har söndagspriser på mat och dryck hela kvällen samt fri entré!! Varje veckar bjuder vi på 2 band och DJ Dake bakom skivspelarna.

Det blir jag och Anna som drar iväg. Malin är tyvärr i fjällen (det är ju jättekul för henne men jag hade gärna haft med henne också eftersom det var hon som introducerade mig till denna typ av musik + att vi varit på Pinto/Racingpaperplanesspelningar förr tillsammans...).

Ska bli superkul att träffa Anna och prata i munnen på henne (det blir inte många tysta sekunder oss emellan - men jag lovar att inte prata under själva spelningen - i varje fall inte så att jag stör). En hel del skratt brukar det också bli, samt en rad filosofiska resonemang. Ses snart Anna!

Ha en skön fortsättning på påskdagen!

Så kan man väl beskriva min Construction time again-kväll på Stampen i onsdags. För när jag lyssnar på låtar från 1983 med ett av mina favoritband (Depeche Mode för er som inte uppfattat det ännu) så känns det som att jag är 13 år igen, samtidigt som jag är väl medveten om att jag inte är det. Det är så härligt att dras tillbaka till de euforiska känslorna från den tiden. Minutrarna innan bandet går på scen, och man har väntat i flera, flera timmar. Det är så härligt!

Som jag skrev i en kommentar till Tina här nedan - när jag såg henne komma mot mig där inne på Stampen så sögs jag 25 år tillbaka, till vår synthperiod och alla orienteringsläger och alla andra minnen. Det bara flashade förbi en massa minnen. Och på ett sätt är vi ju inte en dag äldre - och på ett sätt är det ett helt liv sedan.

Men det var ju inte bara Tina som var med i onsdags, utan Dan, Tinas bror med kompis och Tinas kusin. Tinas kusin är den enda av oss som var på Depeche Modes spelning 1983... Han har sett dem alla gånger de har spelat i Stockholm. Jag "missade" 1983, men har sett alla andra konserter i min hemstad sedan 1984. Inte illa!

Killen bakom de här jubilemsfesterna för Depeche Mode heter Jonas Thorell och här är hans/deras hemsida som man kan kolla andra tillställningar på. I sommar kommer det arrangeras en fest på fiket Lasse i parken på Långholmen, och jag hoppas verkligen vi är hemma så att jag kan gå. Jonas var även en av huvudpersonerna på scen när CTA spelades på Stampen. Han är så härlig! Fantastiska mellansnack - man vrider sig av skratt. Och precis som i oktober 2007 så var Magnus Carlsson från Weeping Willows där och sjöng några av låtarna. Gillar honom verkligen. Han är så brittisk - så brittisk man kan vara utan att vara född i Storbritannien. Rätt politiska åsikter samt fotbollslagsval också  (han är känd Bajare - politiska åsikter får ni lista ut själva ;)).

Bandet spelade i tre olika set med lite paus emellan. Det blev bättre och bättre ju längre spelningen gick framåt. Efteråt dansade vi en stund till dM-låtar, men det var inte så många som följde vårt exempel. Men sånt bryr jag mig inte så mycket om - jag dansar när jag vill dansa även om jag är ensam på dansgolvet. Ja jag vet - jag är osvensk!

Här kommer lite foton från vår roliga kväll.

 



Jag har några fler foton - men jag vill att Tina bekräftar att jag kan använda dem i så fall. Tror du M + kompis och J har något emot att jag lägger ut dem här?

Ps. Min mage skötte sig ok under kvällen med endast vissa små varningssignaler...

Åh vad jag är glad - jag slog till och köpte en ny cykel idag! Magnus har ju min mountainbike för hans cykel har helt trillat sönder efter alla mil (2,5 mil per dag - 5 dagar i veckan i flera  år). Och jag vill ha en rejäl cykel som jag kan sitta mer upprätt på (bättre för min rygg) och där jag kan ha både korg fram och cykelväska på pakethållaren om jag behöver.

Jag hade tänkt spana runt ett tag, men när jag såg den här (nedan) så kändes det lönlöst att vänta. Magnus tyckte också jag skulle slå till. En stor anledning till att köpa cykeln just nu är också att vår tunnelbana stängs ner mellan Farsta strand och Gullmarsplan från och med tisdag och ända tills slutet av augusti. Stora ombyggnationer på gång... Jag ska antingen cykla till Svedmyra eller Gullmarsplan eller ända fram till jobbet (tar ca 30-40 minuter - det är 1 mil dit). Lite komiskt att jag köpte ny cykel en dag då vi har fått mest snö på hela vintern :).

Här är den - en 3-växlad Peak från Sportex. 2499:-.

att jag faktiskt inte orkar blogga om gårkvällen nu... Har inte laddat in fotona i datorn, så jag väntar till i morgon med en liten redogörelse. Vi hade dock supertrevligt kan jag avslöja. Dessa Depeche-fester kommer bli en tradition utan dess like. För det kommer fler dM-jubileumsfester - både i sommar och nästa år. Väldigt kul!

Idag har jag varit ledig och bland annat träffat en kompis på stan. Mycket snack och väldigt mysigt. Och snart ska jag somna i soffan. Snark!

För ca 25 år sedan kom Construction time again med Depeche Mode ut. 1983. En fantastisk skiva. Jag var 13 år, och jag började lyssna på dM detta år. I morgon kväll ska jag och ett gäng kompisar gå på en fest där CTA ska hyllas. Hela skivan kommer att spelas live och bland annat Magnus Carlsson från Weeping Willows ska sjunga en eller flera av låtarna. I höstas var jag och Tina på Mosebacke och såg Magnus m.fl. spela hela Music for the masses skivan live - det var en succé. Jag skrev om det här på bloggen också och visade bilder :).

Hoppas nu att det blir en lika lyckad kväll i morgon som det blev i oktober.

Festen går av stapeln på Stampen i Gamla stan och börjar 20.00 i morgon onsdagen den 19/3-08. Kostar 100 kronor.

1) Jag bokade helt plötsligt en resa för hela familjen till Kreta, Platanias., Chaniakusten. 14:e augusti bär det av. En vecka. Känns konstigt att jag gjorde det, och lite obehagligt, för jag vet ju inte hur jag mår då. Gillar inte att vara borta när jag mår dåligt... Men jag utmanade mig själv här, och nu får vi hoppas att jag gjorde rätt.

2) Emil får utslag på armarna. Jag misstänker att det är allergi mot Kåvepeninet (penicillinet), men tydligen ska det vara ovanligt att barn får reaktioner på det. Bokar dock tid hos läkare som tar halsprov på Emil (det togs inget sådant i går, utan den läkaren "såg" direkt att det var streptokocker). Det är inte streptokocker säger denna nye läkare när provet blivit analyserat... Emil kan sluta med Kåvepenin, för antagligen är det viruset i kombination med penicillinet som gett honom utslag, säger han. Vi hoppas verkligen han har rätt för jag har inte lust att ha en 40-graders-feber-kille uppe om ett par timmar. Konstigt konstigt.

3) Magnus kommer hem från Göteborg och säger att min fina sadel till min fina mountainbike (som han lånar nuförtiden när han cyklar till jobbet osv) har blivit stulen nära Centralen. Jag blev så deppig :(. Den sadeln är så extra fin. FAN! Jag vet att det är världsliga ting, men sånt gör mig ledsen, och ännu mer ledsen nu i mitt liv kanske. Varje liten motgång blir större än den bör.

4) Cityakuten har fortfarande säsongsuppehåll och det gör måndagskvällen tristare. Men jag fick se Anna Pihl i varje fall.

Alltså det är Emil som har halsfluss. Vi var hos farbror doktorn idag och det var fullt av vita prickar och jättesvullet i halsen. Så jag blir hemma med honom i morgon. Han har redan ätit två doser penicillin så han kommer nog vara mycket piggare redan när han slår upp sina grön/grå.

Och Perrelli då. Jo vet ni, jag hejjade jättemycket på henne. Tycker hennes låt och framträdande var klart bäst. Skitkonstigt att jag sitter och skriver en sån sak, men man dras ju liksom med i Melodifestivalhetsen när ens barn älskar den och alla diskuterar den. Jag skulle dock aldrig jämföra Melodifestivalmusiken med den musik jag vanligtvis lyssnar på. Eller aldrig och aldrig förresten. The Ark har jag ju alltid gillat, så det blev konstigt förra året när båda "världarna" liksom krockade. Har nynnat på Hero hela dagen. Gillar låtar som ger en energi och kraft, och det gör den.

Men det går som sagt inte att jämföra med U2 eller Metallica :).

Med Henrik Schyfferts show alltså!



Han är väl för go? Och snygg. Och rolig. Och faktiskt - bitvis riktigt allvarlig. Jag skrattade så mina vänner på balkongen (vi satt på parkett) hörde mig - men det var väl inte så förvånande (för er som känner mig)? Roligt att showen var så interaktiv också! Och många tankar kring ens uppväxt kom upp till ljuset - jag fick både sorg och glädje i kroppen. Tankar kring mamma och pappa som levde då, och brorsan och alla kompisarna. Och musiken. Jag skulle inte ha något emot att var 21 år igen (det var jag 1991) under några veckor. Men 37 är också helt ok, om det inte vore för mitt jävla magtillstånd just nu vill säga.

Jag rekommenderar varmt alla att gå in på ticnet och beställa biljetter till höstens föreställningar. Tror att det blir en föreställning på Cirkus i Stockholm i november!

Och jag tror minsann att jag kommer klä mig så här:



Klännning: Vintage från Stadsmissionen

Brun ribbad tröja: Lindex

Strumpbyxor: Lindex

Bruna stövlar: Vintage

Den suddiga bilden bjuder jag på!

Det vill säga jag såg honom när jag satt på 4:ans buss mot Skanstull och tittade ut genom fönstret där bussen svänger in på Rosenlundsgatan från Hornsgatan. Först blev jag förvirrad. Visste att det var en "kändis" av något slag, men fortare än vanligt trillade poletten ner och jag insåg - det är Paulinho - anfallaren i Bajen :). Kul kul. Hoppas vi får biljetter till premiären av allsvenskan - hela familjen vill gå. Måns strålade när jag berättade att jag sett P. Såklart!

Annars har kvällen varit skit med magen - men jag försöker fokusera på Paulinho och annat som är mer positivt. Som att jag och Magnus ska gå och se Henrik Schyfferts show "The 90's" i morgon kväll.

God natt!

Vilken skitdag! Har varit vråldeppig och gråtit åtminstone halva dagen. Magen såklart :(. Kramper höll mig uppe flera timmar i natt och sedan smittade sinnesstämningen från natten över till dagen.

Den här ovissheten kring när/om det ska vända på riktigt är fruktansvärd. Jag kan inte planera något alls, och jag som hade fantastiska planer för den här sommaren. Men troligtvis blir jag väl sittandes här i lägenheten.

Nä - vi lägger den här dagen till handlingarna. Helt.

Hann inte skriva ett inlägg igår - vilken misär - när det var årets viktigaste dag och allt. Men nu finns det i varje fall en rubrik här på bloggen som talar om att jag uppmärksammade dagen, bland annat med väldigt röda strumpbyxor.

Hoppas jag hinner skriva ett inlägg senare i eftermiddag om min gårdagskväll - jag var nämligen ute på stan på kvällen för första gången på evigheter! Och min mage höll sig faktiskt ok efter att i två dagar innan varit kaotisk. Tack för det! Återkommer!

Fy sjutton vilket väder förresten - och Måns vill ändå ut och spela fotboll...

Typ.



T-shirt: Ellos - kostade 18 kronor (ja det ÄR sant!)
Hood: HM Divided
Sjal med döskallar: Åhléns
Stuprörsjeans: Cheap Monday
Hår: Mitt eget *haha*

Måns fotbollsspelaren - en allvarlig version och en sprallig


 

Måns och Emil



En galen bild med mig i blommig klänning a la städrockskänsla (Emmaus) och Emil i monstertröja

Det är sju år sedan hon gick bort idag. För sju år sedan vid den här tiden hade mamma varit död i ca tre timmar och det gick inte att må sämre som människa och närmast anhörig (tillsammans med brorsan). Samtidigt kände jag en stor lättnad, för hon hade lidit så mycket under slutskedet av sjukdomen. Det är motstridiga känslor - sorgen och lättnaden - men jag tror att många upplever dessa om sjukdomsförloppet varit långdraget (även annars kanske). I varje fall vid tiden strax efter dödsdagen. Sedan kommer den evighetslånga saknaden och alla varför-frågor.

Mamma hade under någon månads tid vetat att det snart var dax att lämna jordelivet. Ingen medicin hjälpte längre, och hon blev bara svagare och svagare. Vilken skitperiod i livet det var! Samtidigt minns jag några ljusa stunder under dessa år också. Vi lärde oss leva för stunden emellanåt. Det var oerhört befriande.

I söndags var jag, brorsan och Måns och satte påskliljor och tete-a-tete på mammas och pappas grav. Och ljus. Känns skönt att veta att det är fint där idag/ikväll.

Min mamma var min allra bästa vän! Vi delade allt, nästan för mycket. Jag kommer aldrig helt att acceptera att hon rycktes från mig för tidigt. Jag lär mig bara att leva med det.

Mer än så kan jag inte säga. Men det är skönt mitt i allt elände att känna att man gör något viktigt i sitt arbetsliv. Det fick jag mer än vanligt uppleva idag.

Oj - Cityakuten börjar igen! Ciao!

att hur mycket jag än rensar bland mina kläder så blir det inte luftigare i garderoberna?

Svar: Därför att jag har högar av kläder utanför garderoberna som inte fått plats där inne, och som nu kräver en plats där... Suck!

Jag är så duktig så duktig med mitt rensande, men det är helt klart att jag måste vara ännu duktigare. Fast ett steg i taget är ganska bra. En del av "utanförhögarna" har nu blivit "innanförhängande" :).

Godnatt!

för det här var ingen bra magdag och jag är mycket modfälld. Men så berättade han en rolig verklighetsbaserad historia för mig, och då fick jag skratta för några minuter. Här kommer den:

Brorsan sitter på t-banan en helt vanlig dag, och så just när dörrarna ska stängas i Gamla stan så säger föraren i högtalarsystemet: JÄVLA PACK! (med avmätt röst).

Det är ju helt underbart. Precis så där som man kan känna ibland.