Lite som jag

Igår var jag och Mange på konsert med Arctic Monkeys i Annexet, Globen. Det var en sann upplevelse av energi, glädje, svett och ungdom/ungdomsminnen.

Helt uuuuuuuuunnderbart med andra ord!

Jag som hade börjat tro att det var en ny trend att inte hoppa och skutta och skrika och klappa händerna på konserter. På Depeche Mode på Stadion förra sommaren så var det bara Helen, Bea och jag och några längst framme vid scenen som hoppade och skrek (eller i varje fall kändes det så emellanåt). 1984 i Eriksdalshallen med samma band så var det inte en jävel som stod still (eller i varje fall kändes det inte så). Men nu tror jag att jag har kommit på det! Det handlar om publikens medelålder :). Borde väl ha listat ut det tidigare, men jag vill liksom inte förlika mig med dem (eller den åldersgruppen) som står tyst och bistert och iakttar det band de älskar som just står på scenen och spelar. Jag vill delta i konserten med hull och hår och svettas och skrika och jubla. Och det gjorde jag igår - tillsammans med ca 3000 18-23-åringar (det fanns 40-åringar och rent av 50-60-åringar i publiken också, men de var lätträknade). Jag klappade händerna så att jag idag har en svullnad/blåmärke nedanför ena tummen (ja det är faktiskt sant). Och jag badade i svett.

Det roliga är att den energirika musiken till trots (skriver man så?) så var bandet oerhört stillastående på scenen. Kontrasten var nästan övertydlig. Fullt ös (inte en enda riktigt lugn låt) hela tiden, men rätt så minimalistiska rörelser på scenen om ni förstår vad jag menar. En himla häftig kontrast. Speciellt sångaren Alex Turner var stillsam. Han log nog inte mer än en gång heller, men såg inte arg eller sur ut, bara neutral liksom. Trummisen Matt Helders var den som hade mest energi, och jag tycker nog han var coolast av dem alla.

Okej, för er som tycker att jag är för positiv i min lilla recension, så kan jag meddela att Magnus också tyckte det var jättebra, men han tillhör mer den grupp (eller ålderskategori) som står stilla *ha ha* (han såg dock inte bister eller knepig ut på något sätt).

Vi tillbringade mer än hälften av konserten nere på parkett i det hoppande folkhavet, men sen gick vi upp på balkongen och det skulle vi nog ha gjort lite tidigare, för det var väldigt bra sikt därifrån.

Jag kanske uppdaterar detta inlägg imorgon om jag får tid. Det är mycket nu!

Nedan: Matt Helders in action

Som sagt - denna vecka har vi besök av en riktigt tvättäkta Londonbo. Jättekul! Just nu är han dock på Stadshuset och träffar drottning Silvia :). I morse blev det så att jag plötsligt pratade engelska till barnen och svenska till honom! Barnen är lite förvirrade och min stora förhoppning är att de ska bli så förvirrade att de pratar flytande brittisk engelska innan veckan är över! Det finns inget gulligare än barn som pratar med denna fantastiska accent. Skulle möjligtvis vara barn som pratar med irländsk/skotsk accent då, eller någon hundvalp, eller Bono. Men Bono är väl inte gullig förresten?

Ciao!