Lite som jag

Just nu:

IKEA PAX-garderobssystem


Vanligtvis:

Av sorg.
När något jobbigt händer barnen.
När jag blir orättvist behandlad eller klumpigt kritiserad.
Till sorgliga filmer.
Av att skala lök.
Av jobbiga avsked.
Ibland av ilska.


Jag gråter även av lycka ibland.

Jag är en person som gråter rätt mycket och av många olika anledningar helt enkelt.

Dessa stövlar har jag velat ha länge, och nu var de lite billigare än förut. Så jag slog till på självaste julafton.

De är från danska Sanita.

- Barnen, alltid barnen. Och Magnus.
- Bra musik (t ex Metallica, Frank Sinatra, Bob Hund och många många fler)
- Sol i ögonen.
- En kopp kaffe och saffransbulle med mandelmassa i.
- Ett glas rött vin i mysig miljö med en god vän.
- Vetskapen om en utlandsresa inom snar framtid.
- När jag har rensat bland mina kläder och prylar.
- När jag sålt kläder och skor för 2,500 kronor på bakluckeloppis.
- När jag köpt en klänning för halva priset på Ewa i Walla.
- När vänner skriver roliga och gulliga kommentarer till mig på facebook eller här.
- När det närmar sig vår och sommar.
- När jag landar på Heathrow eller någon annan trevlig flygplats.
- När jag vaknar utvilad.
- När jag ser på en väldigt bra tv-serie (typ Brottet).

Och många många fler situationer!

Oj oj, det finns så mycket som upprör mig! Jag vet inte var jag ska börja.

- Orättvisor av alla de slag kan jag bli väldigt upprörd över.
- Tortyr - jag klarar knappt av att höra om det eller se det i en film.
- Våldtäkter (se ovan om tortyr).
- När teknisk appartur inte fungerera och jag inte vet hur jag ska lösa det hela!
- När allt är stökigt och att jag faktiskt har vetskapen om att mycket av stökigheten beror på mig och mina grejor...



Ja ja ni fattar. Och denna lista skulle kunna bli oändligt lång för jag har ett sjuhelsikes humör!

Ett ögonblick som "utspelade sig" alldeles nyligen (och som gör det då och då nuförtiden) var när jag en morgon inte kände att jag hann lämna Emil på skolan utan bad Måns lämna honom. Måns brukar hämta Emil ganska ofta och är verkligen en klippa, men lämna Emil försöker jag göra så ofta jag kan eftersom det bara är ett par år kvar tills jag inte kommer få lämna honom alls...

Nåväl, de klär på sig sina vinterkläder och tar sig ner i trapphuset. Jag rusar in i köket och ställer mig och tittar ner mot trottoaren. Allt är vitt utomhus och det är fortfarande mörkt. Gatulyktorna lyser upp snön så att den gnistrar. Och så kommer mina två hjärtan ut ur porten. Jag knackar på fönstret och de ser mig. De skrattar och ler och vinkar och slängpussar och jag gör detsamma tillbaka. Det bara lyser om dem och jag känner att det finns inget jag gjort så bra som att ha fött dessa två till världen. Jag ser dem dra iväg mot skolan och undrar hur tiden kan ha gått så fort. Att de faktiskt klarar att göra en massa saker själva nu. De är bäst!

Har gått fort!

Det har varit kul att skriva de här blogginläggen med teman för varje dag i 30 dagar, även om jag inte hunnit skriva riktigt varje dag. Jag borde nog ha såna teman jämt för det är svårt att hitta inspiration till att blogga emellanåt. Jag har ju faktiskt bloggat i över fyra år nu! Otroligt.

Vintern kom tidigt, runt den 25 november eller om det var ännu tidigare. Kändes tröstlöst men nu har jag vant mig en aning. Har köpt en jättestor dunjacka som jag hoppas ska värma (den är inte perfekt men den får duga tills jag hittar en annan).

Den här månaden har också präglats av att jag laddar och längtar till julen. Håller just i detta nu på att planera vårt "nya" sovrum som ska ta form under julledigheten. Nya garderober och sängar, ett litet skrivbord m.m. ska införskaffas. Vi ska även måla om. Det blir vitt denna gång för att göra det enkelt för oss.

Den här månaden har också präglats av barnens stora längtan till julen. Nya önskningar kommer upp nästan varje dag. Och så har vi tittat på julkalendern på morgonen. Gillar den verkligen!

Jag har många favoritfödelsedagar. En av dem var när jag fyllde 25 år. Jag bodde i min första riktigt egna lägenhet i Hagsätra. Ett rum och kokvrå på 29 kvadratmeter. En väldigt mysig liten lägenhet faktiskt! Magnus och jag hade varit tillsammans i ett år och han kom upp från Lund till min fest. Festen gick av stapeln i min lägenhet, och jag hade säkert bjudit 30 personer. Mindre än en kvadratmeter per person alltså = trångt men mycket trevligt. Förberedelserna till festen var inte så avancerade med tanke på att jag inte kunde bjuda på någon riktig middag på grund av utrymmesbrist. Istället bestämde jag mig för att ha korv med bröd :). Jag traskade in på ett Systembolag och gick fram till disken och frågade om de hade något vin som passade till varmkorv med bröd. Det var oerhört kul att se expeditens min (för jag höll masken ganska bra och låtsades vara seriös). Vi kom fram till att Lagunilla kunde passa ha ha. Jag bjöd således på varm korv med bröd samt vin och tårta på det. Det bjöds även på en massa bra musik och många skratt. Så vitt jag minns det så hade april månad det året präglats av fint vårväder, men just den dag i slutet av april som jag hade festen så snöade de! Jag minns också att vi drog ut på lokal efter att tårtan var uppäten, men minns inte var vi gick.

Härliga härliga 25-årsåldern!

Ps. Historien om varmkorven och vinet var min pappas favorit och han drog den för alla sina vänner :)!

Jag har många favoritminnen, men ett som jag aldrig glömmer är när jag var med i en pjäs/musikal på Jakobsbergsskolan. Jag gick i andra ring på gymnasiet. Jag hade själv skrivit den scen jag spelade huvudrollen i. En klart Monty Python-inspirerad scen om en galen bostadsförmedlare som var hur vidrig som helst mot en kille som kom in och sökte bostad. Skruvat vidrig skulle man kunna säga. Jag minns så väl hur publiken skrattade. Det var ren kärlek från dem till mig och tillbaka. Vilken kick! Jag var euforisk! Kommer aldrig glömma detta, och som grädde på moset fick jag Jakobsbergsskolans kulturutmärkelse detta år - Årets Jakob. Jag visste inte om att jag skulle få det, utan regissören sa bara till mig att jag skulle befinna mig på treornas avslutning det året. Jag fattade ingenting förrän jag hör Staffan (regissören) prata om mig i mikrofonen och säga åt mig att komma till scenen. Det kändes som att ta emot en Oscar :). Underbara underbara minne!

Ps. Glömde nog skriva i inlägget om drömmar att jag faktiskt alltid närt en dröm om att bli skådespelare. Jag får små knip i hjärttrakten när jag tänker på att jag inte ens testade in på Scenskolan.