Lite som jag

Ett ögonblick som "utspelade sig" alldeles nyligen (och som gör det då och då nuförtiden) var när jag en morgon inte kände att jag hann lämna Emil på skolan utan bad Måns lämna honom. Måns brukar hämta Emil ganska ofta och är verkligen en klippa, men lämna Emil försöker jag göra så ofta jag kan eftersom det bara är ett par år kvar tills jag inte kommer få lämna honom alls...

Nåväl, de klär på sig sina vinterkläder och tar sig ner i trapphuset. Jag rusar in i köket och ställer mig och tittar ner mot trottoaren. Allt är vitt utomhus och det är fortfarande mörkt. Gatulyktorna lyser upp snön så att den gnistrar. Och så kommer mina två hjärtan ut ur porten. Jag knackar på fönstret och de ser mig. De skrattar och ler och vinkar och slängpussar och jag gör detsamma tillbaka. Det bara lyser om dem och jag känner att det finns inget jag gjort så bra som att ha fött dessa två till världen. Jag ser dem dra iväg mot skolan och undrar hur tiden kan ha gått så fort. Att de faktiskt klarar att göra en massa saker själva nu. De är bäst!