Sollentuna

Där är man inte ofta. I varje fall inte jag. Men på eftermiddagen idag så hade jag en intervju med en person som arbetar med missbruksbehandling där. För jobbets räkning alltså. När jag kom fram till rätt adress så stod jag framför en dörr som såg ut att gå till ett lager. En massiv tjock järndörr. Ovanför dörren satt en skylt med namnet på mottagningen, så jag visste att jag hade kommit rätt, men inte hur jag skulle ta mig in. Såg ingen ringklocka eller nåt. Jag försökte gå runt och hitta en annan dörr in, men det var stört omöjligt. Till slut hittade jag en miniminiknapp att ringa på vid "lagerdörren" och blev insläppt. Även om jag nu inte skulle dit av personliga skäl så kände jag mig på något sätt "stigmatiserad", och hur ska då inte de som ska dit för att få hjälp känna? Intervjun gick ok och kvinnan berättade för mig att de ska få byta lokaler om en vecka. Hon berättade även att det inte bara är jag som känt obehag när de kommit till mottagningen.

Japp, det var mitt lilla äventyr idag. I morgon ska jag på en spännande utbildning!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0