Lite som jag

Jag försöker trappa upp min träning, kolla hur långt kroppen håller. Min axel är det fortfarande skit med, men jag försöker att inte vifta för mycket med armarna. I fredags stod jag på en crosstrainer klockan 7.00 på morgonen på gymmet, i söndags gick jag en promenad på drygt fyra kilometer (bättre än ingen promenad alls), i går (måndag) var jag på ett dans fuego-pass och idag har jag varit på ett jympa bas-pass. Det enda jag inte gillar med att trappa upp träningen är att den stjäl tid från barnen till viss del. Om man ska kunna gå på pass/gym tre gånger i veckan så kommer man hem senare på kvällen.

Jag minns den fantastiska tid när jag bara kunde ge mig ut och springa en halvtimme och sedan hem och duscha. Den form av motion klarar inte min höft längre. Nu tar hela träningsproceduren ca 2-3 timmar allt som allt (inklusive resor, dusch m.m). Det som är på plussidan är dock att jag tränar lite mer styrka nu när jag håller till på Friskisanläggningar. För det är vad min kropp behöver mest. Styrka kring alla rangliga, överrörliga leder. Men FY SATAN vad trist det är att träna med styrketräningsmaskiner. Jag måste få köra 30 minuter på crosstrainer först för att jag ska kunna känna att det är värt det. Att få upp flåset är A och O för mig. Det är för endorfinkicken man får efteråt jag lever för, och den får man inte av fem minuters uppvärmning och 30 minuter styrka.

På fredag ska jag gå upp 5.30 igen för att träna. Det går med tillräckligt stark vilja.