Dag 07 Min bästa vän
Vet ni, jag har förmånen att ha flera bästa vänner! Jag gillar inte rangordning och hierarkier så väldans mycket :).
Jag ska berätta om några av dessa fina vänner, men det finns fler andra som absolut inte ska känna sig bortglömda nu. Jag har bara inte tid att sitta här hela natten. Jag har förmånen att ha många fina vänner som jag känner mig nära! Det känns så bra!
En av mina allra äldsta vänner och som betyder väldigt mycket för mig, är Tina. Vi träffades när vi var i 9-10-årsåldern i matsalen på vår skola. Vi stod i kö för att tvätta händerna innan maten då vi började prata. Tina gick i en klass över mig. Vi startade vår bekantskap med att konstatera att vi hade samma förnamn och stavade detta på samma sätt, samt att vår efternamn båda innehöll ett c. Sen var det klippt! Vi hängde ihop och hade hur kul som helst. Det är Tina jag växt upp med och som jag sprungit på synthdiscon och konserter med i min ungdom och som jag åkt på orienteringsläger med. Våra föräldrar var aldrig riktigt oroliga så länge de visste att vi hängde ihop. Det var ett ultimatum till att vi fick åka in till stan på helgerna - att vi tog sista tåget hem tillsammans. Tina finns där för mig med sin positiva grundsyn och glimt i ögat. Vi kommer alltid att hänga ihop och det är en väldig trygghet att känna!
Sen kom Amanda in i mitt liv. Jag visste om henne redan från mellanstadiet, men det var först när vi hamnade i samma klass på gymnasiet som vi började umgås på riktigt. Och som vi umgicks. Hela dagarna på skolan och så ringde vi varandra direkt när vi kom hem på eftermiddagen och snackade i timmar. Vi var ett gäng tjejer som hängde ihop i vår klass på gymnasiet, men Amanda var den jag kände mig närmast. Hon har stöttat mig så obeskrivligt mycket under mina tunga perioder och är en fullständigt bedårande, smart och rolig människa människa.
Under mina universitetsstudier träffade jag många goda vänner, varav jag tyvärr inte har kontakt med så många. Under doktorandtiden träffade jag Lena och henne har jag fortfarande kontakt med även om jag önskar det vore oftare. Vi har så väldigt kul ihop. Hon är både en god vän och har emellanåt agerat extramamma till mig (hon är 10 år äldre). Vi har rest ihop ett antal gånger (konferenser) och är en fantastisk respartner. Jag vill skratta bara jag tänker på det - åt alla roliga minnen.
Lotta träffade jag så sent som 2004 i vår parklek här i Tallkrogen dit alla mammor och pappor i grannskapet tar sina barn efter dagis. Hon beundrade min gröna second-hand-kjol med en massa bårder på. Och sen började vi snacka mer och mer. Jag kommer ihåg att hon bjöd mig på lunch i sin/hennes familjs lägenhet och vi fann varandra direkt. Både pluggade då så vi hade fri arbetstid. Vi fann tidigt klädintresset ihop och hon är nog den första och enda vän jag har som tänker som jag när det gäller kläder och skor m.m. Vilken inspirationskälla hon är! Och vi har väldigt mycket annat gemensamt också! Vi blir lätt rastlösa och vill att det händer något ofta och båda får panik om energin tar slut. Nu ska Lotta få en riktig sladdis (hon har två pojkar i mina söners ålder), vilket gör att våra liv kommer bli mer olika under en period. Det har oroat mig lite, men jag tror det kommer lösa sig till det bästa!
Så har vi mina söta underbara goa musiksnackskompisar. Dessa träffade jag runt 2005 på allt för föräldrar- forumet. Musiksnack hette snacket som vi fann varandra på. Malin, Helen, Anna, David, Dan m.fl. - tänk vad livet berikades när ni kom in i mitt liv! Att träffas via ett stort intresse är inte alls underskattat! För har man ett stort intresse gemensamt så har man ofta flera andra saker gemensamt också. Jag kommer aldrig glömma ert demonstrationståg på min 40-årsfest den 1:a maj i år. "Garderober åt alla" löd ett plakat! Jag blir varm i hjärtat av att tänka på er! Jag vet inte hur många konserter jag och Malin har hunnit gå på tillsammans sedan vi träffades första gången. I går var vi på en.
Rosie - min arbetskompis sedan slutet av 2005. Vilken härlig människa! Henne kan man prata om allt mellan himmel och jord med. Man kan sitta och beklaga sig över sina krämpor utan att behöva oroa sig för att hon tycker man är tjatig. Vi har många krämpor ihop och vi har även ett behov av att prata om dem. Visst pratar vi om annat också, som Håkan Hellström, Grekland, hur vi ska klara av det så omtalade vardagspusslet m.m. På min arbetsplats finns även ett gäng andra ytterst sympatiska kollegor som jag gärna hänger med även privat.
Oj oj vad långt inlägget blev!
Nu får jag sluta även om jag säkert får ågren för personer jag inte hunnit nämna.
Utan mina vänner skulle jag vara så fattig! Kärlek till er!
Jag ska berätta om några av dessa fina vänner, men det finns fler andra som absolut inte ska känna sig bortglömda nu. Jag har bara inte tid att sitta här hela natten. Jag har förmånen att ha många fina vänner som jag känner mig nära! Det känns så bra!
En av mina allra äldsta vänner och som betyder väldigt mycket för mig, är Tina. Vi träffades när vi var i 9-10-årsåldern i matsalen på vår skola. Vi stod i kö för att tvätta händerna innan maten då vi började prata. Tina gick i en klass över mig. Vi startade vår bekantskap med att konstatera att vi hade samma förnamn och stavade detta på samma sätt, samt att vår efternamn båda innehöll ett c. Sen var det klippt! Vi hängde ihop och hade hur kul som helst. Det är Tina jag växt upp med och som jag sprungit på synthdiscon och konserter med i min ungdom och som jag åkt på orienteringsläger med. Våra föräldrar var aldrig riktigt oroliga så länge de visste att vi hängde ihop. Det var ett ultimatum till att vi fick åka in till stan på helgerna - att vi tog sista tåget hem tillsammans. Tina finns där för mig med sin positiva grundsyn och glimt i ögat. Vi kommer alltid att hänga ihop och det är en väldig trygghet att känna!
Sen kom Amanda in i mitt liv. Jag visste om henne redan från mellanstadiet, men det var först när vi hamnade i samma klass på gymnasiet som vi började umgås på riktigt. Och som vi umgicks. Hela dagarna på skolan och så ringde vi varandra direkt när vi kom hem på eftermiddagen och snackade i timmar. Vi var ett gäng tjejer som hängde ihop i vår klass på gymnasiet, men Amanda var den jag kände mig närmast. Hon har stöttat mig så obeskrivligt mycket under mina tunga perioder och är en fullständigt bedårande, smart och rolig människa människa.
Under mina universitetsstudier träffade jag många goda vänner, varav jag tyvärr inte har kontakt med så många. Under doktorandtiden träffade jag Lena och henne har jag fortfarande kontakt med även om jag önskar det vore oftare. Vi har så väldigt kul ihop. Hon är både en god vän och har emellanåt agerat extramamma till mig (hon är 10 år äldre). Vi har rest ihop ett antal gånger (konferenser) och är en fantastisk respartner. Jag vill skratta bara jag tänker på det - åt alla roliga minnen.
Lotta träffade jag så sent som 2004 i vår parklek här i Tallkrogen dit alla mammor och pappor i grannskapet tar sina barn efter dagis. Hon beundrade min gröna second-hand-kjol med en massa bårder på. Och sen började vi snacka mer och mer. Jag kommer ihåg att hon bjöd mig på lunch i sin/hennes familjs lägenhet och vi fann varandra direkt. Både pluggade då så vi hade fri arbetstid. Vi fann tidigt klädintresset ihop och hon är nog den första och enda vän jag har som tänker som jag när det gäller kläder och skor m.m. Vilken inspirationskälla hon är! Och vi har väldigt mycket annat gemensamt också! Vi blir lätt rastlösa och vill att det händer något ofta och båda får panik om energin tar slut. Nu ska Lotta få en riktig sladdis (hon har två pojkar i mina söners ålder), vilket gör att våra liv kommer bli mer olika under en period. Det har oroat mig lite, men jag tror det kommer lösa sig till det bästa!
Så har vi mina söta underbara goa musiksnackskompisar. Dessa träffade jag runt 2005 på allt för föräldrar- forumet. Musiksnack hette snacket som vi fann varandra på. Malin, Helen, Anna, David, Dan m.fl. - tänk vad livet berikades när ni kom in i mitt liv! Att träffas via ett stort intresse är inte alls underskattat! För har man ett stort intresse gemensamt så har man ofta flera andra saker gemensamt också. Jag kommer aldrig glömma ert demonstrationståg på min 40-årsfest den 1:a maj i år. "Garderober åt alla" löd ett plakat! Jag blir varm i hjärtat av att tänka på er! Jag vet inte hur många konserter jag och Malin har hunnit gå på tillsammans sedan vi träffades första gången. I går var vi på en.
Rosie - min arbetskompis sedan slutet av 2005. Vilken härlig människa! Henne kan man prata om allt mellan himmel och jord med. Man kan sitta och beklaga sig över sina krämpor utan att behöva oroa sig för att hon tycker man är tjatig. Vi har många krämpor ihop och vi har även ett behov av att prata om dem. Visst pratar vi om annat också, som Håkan Hellström, Grekland, hur vi ska klara av det så omtalade vardagspusslet m.m. På min arbetsplats finns även ett gäng andra ytterst sympatiska kollegor som jag gärna hänger med även privat.
Oj oj vad långt inlägget blev!
Nu får jag sluta även om jag säkert får ågren för personer jag inte hunnit nämna.
Utan mina vänner skulle jag vara så fattig! Kärlek till er!
Kommentarer
Trackback
