Lite som jag

Är döda :(.

Min pappa var en mycket karismatisk och stilig man. En riktig värmlänning. Han var väldigt händig och kunde fixa det mesta. Framförallt var han kunnig på el, elingenjör som han var. Ett geni på matte var han också (varför ärvde jag inte lite av den talangen?). Han hade ett smittande skratt och var högljudd (precis som jag). En vilja av stål och ett mycket hett temperament hörde också till hans kännetecken. Han kunde svänga i humöret väldigt snabbt. En sak jag alltid kommer att minnas, är att han försökte få in mig på den politiska banan. Han tyckte socialdemokratin behövde en tjej som jag. Och jag tror kanske han har rätt ;). (Själv var han dock inte aktiv politiskt.) Tänkte senast på detta igår, i samband med Mona Sahlins avgång. Det fanns tillfällen då jag extra mycket kunde märka hur stolt pappa var över mig. Detta hände oftast när jag besökte hans arbetsplats (som jag gillade jättemycket) då jag brukade berätta för hans kollegor om vad jag pluggade för något etc. Då stod han och mös där bredvid och log. Mitt förhållande med min pappa var inte alltid konfliktfritt, men han var min pappa, och jag älskar honom väldigt mycket. Saknar honom!

Min mamma var min bästa vän (och detta vet ni som läst denna blogg en längre tid). När jag var liten var jag ofta orolig för att min mamma skulle dö, och jag var övertygad om att jag inte skulle klara mig om hon gjorde det. När hon ett år efter pappas död fick sitt cancerbesked så blev det som att leva i en mardröm. Jag hade knappt hunnit bearbeta min pappas död (vilken var plötslig och chockartad) när jag (och min bror) fick beskedet att mamma hade en obotlig cancer och i bästa fall skulle få leva några år till. Vi försökte ta vara på dessa år så gott vi kunde, men det var mycket gråt och ångest. Att mamma faktiskt fick uppleva 1 1/2 år av min förste sons liv gör mig varm i hjärtat. Jag är övertygad om att hon levde längre på grund av detta. Måns var ljuset i hennes liv, de sista åren. Mamma var en mycket omtyckt och uppskattad person som spred glädje omkring sig. Hon hade en härlig humor och nära till skratt (men även till gråt). Hon var alltid piffig med snygga kläder och fin i håret. En söderböna som var service minded ut i fingerspetsarna. Hon arbetade inom bankväsendet hela sitt vuxna liv. När mamma dog så dog halva jag - det är så jag brukar beskriva det. Men jag dog inte själv, som jag trodde att jag skulle göra. För det kan man inte göra - man är tvungen att kämpa på - speciellt om man har barn.

Det finns en dikt som jag hade velat klippa in här, men jag vet inte var jag har den just nu. Kanske blir en uppdatering i morgon med den.

Tänk om ni kunde se mig nu, mamma och pappa!