Dag 01 Presentera mig själv
Basinfo: 40 år och uppväxt i Jakobsberg men numera söder-om-söderbo (Stockholm). 1,72 lång och ganska så normalbygd (ha ha). Mellanblond är min riktiga hårfärg, men jag gör rätt mycket blonda slingor för jag är en blondin i själen. I ordets verkliga mening (dvs - blondes have more fun och inte blondes are stupid). Just nu är jag dock lite mörkare vilket kan vara kul som omväxling.
Andra ostrukturerade fakta:
Jag är en högljudd och känslostark person med mycket energi. Mitt skratt är det ingen som tar miste om. Jag har ett högt tempo för det mesta och tror aldrig (men vet ej) att jag skulle klara av att bosätta mig på landet med långt till närmsta storstad. Jag har lätt till både skratt och gråt. Jag är lite av en tvilling i humöret. Tror de flesta känner mig som en ganska glad person men jag har många mörka sidor. Jag har mått så dåligt som det går att må. Varit längst ner på botten och trott att jag aldrig skulle kunna ta mig upp igen. Den värsta perioden var 1997-2005. Jag förlorade både mina föräldrar i cancer 1997 (pappa) och 2001 (mamma) och dessa år har satt djupa spår i mig. Jag började inte se ljuset förrän 2005. Jag kan än idag minnas när det ljusnade. Det var när Kents mörkaste album kom ut: Du och jag döden. Jag lyssnade hur mycket som helst på det, speciellt när jag var ute och joggade. Det gav mig enorm kraft på ett sätt jag inte kan förklara. Min yngsta son hade hunnit bli två år 2005 och ansvaret för barnen började kännas lättare att hantera, vilket även det bidrog till ett bättre mående. Samt att det då hade gått en tid sedan mamma, som var min bästa vän, dog.
Jag har varit en överambitiös person. Speciellt under mina skolår (gymnasiet inkluderat). Även på grundutbildningen på universitetet blev det mycket plugga av, tills jag en dag blev yr och hade yrsel i över tre månader. Då började jag dra ner en aning på ambitionerna. Men de finns där och puttrar hela tiden och jag har en klar läggning åt prestationsångest. Min älskade vän A skrev i min studentmössa: Du är den enda person jag känner vars studieteknik är ångest. Och jag, men speciellt min pappa, skrattade ihjäl sig när vi läste detta.
Att känna mig energilös är det värsta jag vet. Det gjorde jag under de tuffa åren, men också under det halvår då jag var mycket sjuk i IBS (irritable bowel syndrom). 2008 var det. Ett överjävligt år.
Jag har även haft många bra år. Speciellt minns jag 2005, men även 2006. Jag började på ett nytt arbete 2006, på en stor myndighet. Det var oerhört skönt att byta miljö och hamna på en trygg arbetsplats där man som arbetstagare hade rättigheter.. Jag fick även resa en hel del de två första åren jag jobbade där/här. Los Angeles, Toronto, London m.m. 1994 var också ett väldigt bra år, då träffade jag nämligen Magnus. Jag flyttade ner till Lund ett år (1996) och hade väldigt roligt (Magnus kommer därifrån).
Under mina tonår var jag en hängiven synthare. Mitt musikintresse har alltid varit mycket starkt. Jag har sprungit på 100-tals konserter i mitt liv. Önskar att jag sparat alla biljetter! Jag har sett U2 och Depeche ca 10 gånger styck. Runt 2007 bytte jag fack :). Jag bekänner mig idag mer till hårdrockaren och det blir värre och värre. Det är sån värme i rocken och hårdrocken. Man ska inte se så jävla kall ut... Jag gillar fortfarande musiken från min ungdom, men det mesta av det jag lyssar på idag är inte sånt jag lyssnade på förr. Metallica är som ni säkert redan vet, mina husgudar idag.
Jag har ett temperament som heter duga och jag behöver nog lära mig att kontrollera det lite bättre. Samtidigt är det kraft och energi i temperament så jag vill inte bli av med det helt.
Jag ÄLSKAR kläder, skor och smycken. Jag ägnar säkert 15 minuter (ibland mer) varje kväll till att kombinera ihop morgondagens "outfit". Vill hemskt gärna sticka ut. Stilrent är inte jag. Jag har blivit ännu värre sedan jag började umgås mer med min kompis L. Henne träffade jag i parkleken (när jag var där med barnen) runt år 2004. Nu tror jag att jag tar ut svängarna ännu mer än förr.
Jag är även sjukligt kär i Storbritannien och Irland. I mitt blod flyter nog även brittiskt blod. Jag skulle så gärna vilja bo i någonstans i Storbritannien under en tid. En dröm som vi får se om den går i uppfyllelse.
Sist men inte minst: Jag har två söner - 11 och 7 år. Fantastiska individer! Och så har jag ju en sambo och vi har nu varit tillsammans i 16 1/2 år! Inte illa! Jag älskar dem så mycket alla tre.
Andra ostrukturerade fakta:
Jag är en högljudd och känslostark person med mycket energi. Mitt skratt är det ingen som tar miste om. Jag har ett högt tempo för det mesta och tror aldrig (men vet ej) att jag skulle klara av att bosätta mig på landet med långt till närmsta storstad. Jag har lätt till både skratt och gråt. Jag är lite av en tvilling i humöret. Tror de flesta känner mig som en ganska glad person men jag har många mörka sidor. Jag har mått så dåligt som det går att må. Varit längst ner på botten och trott att jag aldrig skulle kunna ta mig upp igen. Den värsta perioden var 1997-2005. Jag förlorade både mina föräldrar i cancer 1997 (pappa) och 2001 (mamma) och dessa år har satt djupa spår i mig. Jag började inte se ljuset förrän 2005. Jag kan än idag minnas när det ljusnade. Det var när Kents mörkaste album kom ut: Du och jag döden. Jag lyssnade hur mycket som helst på det, speciellt när jag var ute och joggade. Det gav mig enorm kraft på ett sätt jag inte kan förklara. Min yngsta son hade hunnit bli två år 2005 och ansvaret för barnen började kännas lättare att hantera, vilket även det bidrog till ett bättre mående. Samt att det då hade gått en tid sedan mamma, som var min bästa vän, dog.
Jag har varit en överambitiös person. Speciellt under mina skolår (gymnasiet inkluderat). Även på grundutbildningen på universitetet blev det mycket plugga av, tills jag en dag blev yr och hade yrsel i över tre månader. Då började jag dra ner en aning på ambitionerna. Men de finns där och puttrar hela tiden och jag har en klar läggning åt prestationsångest. Min älskade vän A skrev i min studentmössa: Du är den enda person jag känner vars studieteknik är ångest. Och jag, men speciellt min pappa, skrattade ihjäl sig när vi läste detta.
Att känna mig energilös är det värsta jag vet. Det gjorde jag under de tuffa åren, men också under det halvår då jag var mycket sjuk i IBS (irritable bowel syndrom). 2008 var det. Ett överjävligt år.
Jag har även haft många bra år. Speciellt minns jag 2005, men även 2006. Jag började på ett nytt arbete 2006, på en stor myndighet. Det var oerhört skönt att byta miljö och hamna på en trygg arbetsplats där man som arbetstagare hade rättigheter.. Jag fick även resa en hel del de två första åren jag jobbade där/här. Los Angeles, Toronto, London m.m. 1994 var också ett väldigt bra år, då träffade jag nämligen Magnus. Jag flyttade ner till Lund ett år (1996) och hade väldigt roligt (Magnus kommer därifrån).
Under mina tonår var jag en hängiven synthare. Mitt musikintresse har alltid varit mycket starkt. Jag har sprungit på 100-tals konserter i mitt liv. Önskar att jag sparat alla biljetter! Jag har sett U2 och Depeche ca 10 gånger styck. Runt 2007 bytte jag fack :). Jag bekänner mig idag mer till hårdrockaren och det blir värre och värre. Det är sån värme i rocken och hårdrocken. Man ska inte se så jävla kall ut... Jag gillar fortfarande musiken från min ungdom, men det mesta av det jag lyssar på idag är inte sånt jag lyssnade på förr. Metallica är som ni säkert redan vet, mina husgudar idag.
Jag har ett temperament som heter duga och jag behöver nog lära mig att kontrollera det lite bättre. Samtidigt är det kraft och energi i temperament så jag vill inte bli av med det helt.
Jag ÄLSKAR kläder, skor och smycken. Jag ägnar säkert 15 minuter (ibland mer) varje kväll till att kombinera ihop morgondagens "outfit". Vill hemskt gärna sticka ut. Stilrent är inte jag. Jag har blivit ännu värre sedan jag började umgås mer med min kompis L. Henne träffade jag i parkleken (när jag var där med barnen) runt år 2004. Nu tror jag att jag tar ut svängarna ännu mer än förr.
Jag är även sjukligt kär i Storbritannien och Irland. I mitt blod flyter nog även brittiskt blod. Jag skulle så gärna vilja bo i någonstans i Storbritannien under en tid. En dröm som vi får se om den går i uppfyllelse.
Sist men inte minst: Jag har två söner - 11 och 7 år. Fantastiska individer! Och så har jag ju en sambo och vi har nu varit tillsammans i 16 1/2 år! Inte illa! Jag älskar dem så mycket alla tre.
Kommentarer
Trackback
