Lite som jag

Oj vad trögt det var att öppna Word-dokumentet idag. Jag vill inte jobba helg mer. Jag vill vara ledig. Men jag gör detta för en god sak. Jag gör det för mig själv, för Karen och för mina italienska European Group-vänner. Jag vet att jag kommer växa en halv millimeter av det här när det är över. Problemet är bara att jag sedan alltför snart krymper en halv millimeter igen. Varför kan inte den högre självkänslan jag får av till exempel mina föreläsningar få sitta kvar. Limma sig fast i mig. Göra att jag växer och växer och blir lugnare och lugnare och säkrare och säkrare? Jag hoppas att jag kan säga "plötsligt händer det" angående detta någon gång.

I går var vi på Mustasch jag och Magnus och en gäng andra goda vänner. Om det inte vore för att de hade STRIPTEASE som förband så hade jag tyckt spelningen var riktigt bra, men nu blev jag faktiskt arg och ledsen. Det var alltså ett gäng tjejer som dansade iklädda fjädrar m.m. och som tog av sig mer och mer kläder. De var aldrig helt nakna dock. Jag hade verkligen inte betalt för att se striptease. Jag var där för att se hårdrock. Blir så besviken på de här förbannade strukturerna att jag snart resignerar och ger efter för totalt till förmån för radikalfeminismen. Hur tänkte de egentligen? Det här piggar nog upp grabbarna i publiken? Men tjejerna då? Vi är ju trots allt mellan 10-20% av publiken? Förväntas vi skratta med och busvissla vi med, för att inte verka som Grupp 8-feminister? För det kan ju vara hemskt att bli uppfattad som en SÅN. Jag accepterar inte sån här skit. Har du inte humor lilla gumman? Nej, det har jag inte.

Så, skönt att spy lite galla!