Lite som jag

Bättre än jag kunde föreställa mig i mina vildaste fantasier! Jag pratar förstås om gårdagskvällen då jag, David, Malin och Anneli var på Glasvegas på Debaser Medis. Ancha ägde egentligen den biljett som Anneli sedan fick i sina händer, men Ancha var helt slut efter att ha jobbat för mycket natten före och hon skulle jobba idag igen, så hon behövde sova. Anneli fick köpa den åtråvärda biljetten och hon var överlycklig! Ancha var dock med och käkade tacos hos David och hon hade med sig min och Malins Metallicamattor (Ancha jobbar bland annat med olika typer av tryck och har tryckt upp väldigt coola mattor med James Hetfield på till mig och Malin - eller rättare sagt till Malins 8-årige son... Jag ska dock ha min själv :)! De ligger nu ihoprullade i plast hemma hos David och ska hämtas upp i veckan.)

Ok - spelningen var fantastisk och vi stod jättelångt fram och såg svetten drypa om samtliga i bandet. Det kändes nästan som en VIP-spelning, jag menar, 900 biljetter och de skulle ha kunnat sälja 4-5000 biljetter.

Efter spelning drack vi drinkar och vin och snackade med roligt folk. Då säger Malin att hon tyckte hon såg gitarristen i Glasvegas gå förbi. Jag är inte sen på att kolla efter om Malin har rätt. Jag går ut till garderoben där det säljs t-shirts och springer rakt in i trummisen Caroline McKay. Han är nog bara 1,50 m över havet. Jag hinner inte fundera förrän jag börjar prata med henne och berömma spelningen och bandet och så säger jag att jag tycker det är så coolt med kvinnliga trummisar. En man som står bredvid henne (betydligt äldre än Caroline) pratar jag också med. Kanske är han manager? Caroline berömmer mitt silverhalsband från Björg och jag blir naturligtvis väldigt smickrad. Borta vid t-shirtståndet ser jag så Rab Allen, gitarristen. Jag gör tummen upp till honom och han ler. Springer och hämtar Malin och David (Anneli beställer drink) och går tillbaka. Så tänker jag mitt vanliga "what the fuck" (you only live once) och så går jag fram till Rab. Helt plötsligt kommer mitt anglofila blod verkligen till sin rätta och jag känner att engelskan bara flödar ur mig. Älskar när detta händer! Vi pratar om ditten och datten och Malin tar ett foto av oss med min kamera och sin mobil. Så kommer jag på den brilljanta idén att han måste skriva något på framsidan av min almanacka från Granit. Han skriver "Dear Christina, Glasvegas love you, Rab x". Jag kommer vårda denna almanacka ömt och rama in den efter 2009 är slut (haha). David får också en pratstund och jag och Malin får varsin kram. Hoppas nu att de blir större än Beatles så att jag har något att berätta för mina barnbarn!

Kvällen fortsatte lika trevligt och jag var hemma 1.40 på natten. Upp tidigt och sedan jobba, jobba jooooobbbba inför stambytet. Det tar aldrig slut.

I morgon blir det jobb i ca fyra timmar och sen blir det t-shirt med trycket "Obey your master" på framsidan och "James Hetfield" på baksidan på tillsammans med svarta stuprörsjeans och mina älskade Primeboots (MC-boots). Kl 15.30 är jag och min kompis på Anchor på Sveavägen och kl 21.00 börjar vi skrika och hoppa som fan. Äntligen! Metallica!



James Allen, sångare i Glasvegas.



Rab Allen, gitarrist i Glasvegas och en överglad Kicki som inte ser riktigt mentalt frisk ut. Men det var så absurt - jag menar jag lyssnade ju hysteriskt på deras skiva förra året och blev nästan besatt och så får man stå och hålla om karln!!!



Mina fina goa vänner David och Malin!



Caroline McKay, trummis i bandet. Hur cool och trevlig som helst.



Jag och Anneli. Anneli var överlycklig över att ha fått denna sista-minuten-chans att se sina idoler :).

Hörrni, det var ett lång blogginlägg. Nu tar jag paus och får se om jag hinner skriva något i morgon. Återkommer med Metallicarecension!