Lite som jag

Benjamin Buttons otroliga liv. 2.46 lång tror jag den  var, men den känns inte så lång. Den började på ett sätt som gjorde att jag fick en klump i magen direkt och tårar bakom ögonlocken. En dotter sitter vid sin mammas dödsbädd. Dottern är dryga 40 år och mamman är över 80. Så satt jag vid min mammas dödsbädd när jag var 30 år gammal och min mamma var 61. Skillnaden är alltså åldern och att min mamma fick dö i sitt eget hem samt att mamma  var mer eller mindre i koma de sista dygnen av sitt liv. Hon hade stunder av vakenhet då jag minns att jag ständigt var orolig för om hon hade ont.  Precis som dottern i filmen frågade jag om hon ville ha mer smärtstillande med jämna mellanrum. Då, i början av filmen, kände jag att jag kanske inte skulle orka. Men det gjorde jag, för filmen innehåller så mycket mer än dödsbädden, även om jag tycker att ett av budskapen i den är att döden är en del av livet. Att vi måste acceptera detta. Och att vi inte behöver frukta den (vilket jag ständigt fajtas med - jag har stunder då jag är vansinnigt rädd och ångestfylld över döden och stunder då jag inte alls är det). Samt att vi måste göra det vi kan för att livet ska bli meningsfullt för oss nu när vi är här. Filmen är både absurd och verklighetstrogen. Man fascineras av hur data/filmtekniken kan göra så att människor ser riktigt gamla ut fast de är runt 40 år och att de kan se ut som 20 fast de är 40. Väldigt bra skådelspelarprestationer, både av Brad Pitt och Kate Blanchet. Blanchet är så vacker att man knappt tror det är sant. Jag gillar också Benjamins "adoptivmamma" väldigt mycket.

Jag vill inte avslöja så mycket mer än att filmen handlar om Benjamins liv när han föds som en mycket gammal man och sedan föryngras. Jag rekommenderar den varmt!

Efter filmen blev det skotsk pub för mig och Lotta. Efter en halvtimme kommer ca 15 engelsmän in genom dörren - alla med mustascher! Jag reagerar över detta, men tänker inte riktigt närmare på det ändå. Det jag tänker på är deras fantastiska engelska. Det är som att komma till himlen! Jag får ett sting av oerhörd Londonlängtan. En av mustaschmännen börjar prata med oss och berättar att de är i Stockholm för att fira en av kompisarnas födelsedag. Han frågar om vi kan översätta vad som står på deras t-shirtars ryggar. Galningarna har låtit någon översätta engelska meningar till svenska. Jag kan meddela att det inte kan vara en svensk/svenska som gjort översättningarna. Svenskar särskriver inte, det gör engelsmän. Resultatat blir bland annat att jag översätter "Matt älskare" till "weak lover", vilket naturligtvis orsakade orkaner av skratt. Egentligen skulle det stå "mattälskare". Jag undrade många gånger om inte den där översättaren bara använt sig av "google translate". Vi kunde dock konstatera att det var ett mycket ambitiöst gäng som var ute och gjorde Stockholm och jag är väldigt glad att vi fick dela en halvtimme eller två med dessa mustascher (Det var naturligtvis en grej de bestämt - att alla skulle ha mustasch när de åkte till Stockholm. En del passade mer i det än andra kan också förtäljas.)

Kvällen rann iväg med mycket snack och skratt. Vi hann besöka flera pubar, men borde kanske stannat på den första för den andra och den tredje blev kortvariga besök på grund av klientelet.

En lyckad kväll!