Lite som jag

Tro det eller ej men vi har satt på en julskiva. Det blir lättare att sätta upp julpyntet då. Jag kör rubbet på en gång - alltså både elljusstakarna, ljusslingorna och tomtarna. Men vet ni - jag tycker det känns lite halvjobbigt i år. Pyntar mest av plikt och för att barnen ska få mysigt och julstämning. Emil blev eld och lågor när han såg påsarna med julpyntet. Måns var på disco och således inte närvarande. Egentligen gillar jag julen (förutom stressen som kommer periodvis) men förra året blev så konstigt eftersom jag blev supersjuk på annandagen (vilket höll i sig i mer än ett halvår).

I morgon blir det inte halvjobbigt alls, för då ska jag och Lotta göra stan osäker. Först ska vi ut till norra förorterna (Tensta) och gå på en "alternativ" julmarknad. Det är föreningen Livstycket som anordnar den. Sedan blir det kanske lite second hand på söder och lite vin och mat och kanske en svängom på dansgolvet. Vem vet? Jag minns så väl en speciell gång när jag och Lotta var ute för ett par år sedan. Det var Nobeldagen och vi var på Hotel Clarion och skulle ta en drink. Tydligen hade Spanien någon pristagare det året, för det var fullt med spanjorer som varit på Nobelfesten där. Jag kände tidigt vibben av "varning för pardans". Och mycket riktigt kommer det fram en korpulent spanjor och bjuder upp mig. Jag fegar dock genast ur och pekar på Lotta. Lotta är en fena på pardans. Hon kan följa en man. Det kan inte jag. Jag FÖR. Jag tar "mansgreppet"... Say no more. Det blir ganska stor katastrof. Jag är däremot en hejare på alternativ dans, eller solodans kanske man skulle kunna säga. Jag kan bugga hjälpligt också. Lotta gjorde strålande ifrån sig den kvällen. Den korpulente spanjoren svängde runt med henne som en vante och Lotta såg bara snygg ut hela tiden. Mitt ordspråk är Våga Vägra Pardans, men ibland så kan jag känna att det skulle vara kul att kunna svänga runt dansgolvet i en slow fox med en ursnygg klänning på mig. Vi får se om det någonsin blir av.

God kväll, kära läsare!