Himlen kan vänta
Jag tänker på mamma och pappa och på L som nyss förlorat sin man och på människorna jag just sett i programmet. Livet är sannerligen inte lätt alla gånger.
Jag har inte vågat se det programmet, fast jag tror att det är jättebra och fint gjort... Jag är ju som du vet helt fast i såna oroliga tankespiraler med "tänk om"-scenarier, nästan alltid är sjukdomar med i bilden. Fruktansvärt, går inte ens att snudda vid i tankarna utan att få grym ångest. Det bästa botemedlet är precis som du skriver - fokus på här och nu. Vara i sin kropp i denna stund. Där är ju barnen den allra bästa hjälpen, deras tindrande ögon eller vardagsgnäll avbryter de där tankarna ganska effektivt.
Ha en fin helg Kicki! Stor kram!
Anna: Nä jag vet - egentligen klarar jag inte heller av dessa program längre. Har ingen distans till dem, för jag VET att det hemska faktiskt händer överallt. Går inte att skjuta det ifrån sig som innan mammas och pappas död. Men jag råkade bara ha på tv:n och så blev jag stående och tittade, framför strykbrädan... Vi får öva acceptans och medveten närvaro som bara den Anna! Kram!
