Lite som jag

Med tillstånd från chefen så får jag ta ut några timmar flex idag (och går före kl. 15 - som är den normala tiden man får flexa ut). Går härifrån om en timme (12.30) för att träffa Lotta. Jag måste träffa någon som peppar mig järnet nu, för mina tankar är inte nådiga. Igår när jag hade ont så tänkte jag tankar som att jag kommer bli förtidspensionär och att jag aldrig kommer bli smärtfri utan vara ett vrak både psykiskt och fysiskt resten av livet. Då behövs det en Lotta som kan peppa en irl. Jag har så mycket kvar att ge - varför skulle det här hända?

Jag står inte ut med att ha det så här - ändå vet jag att en bättre väg att gå är acceptans. Men hur fan gör man? Jag är så avundsjuk på alla andra som kan äta utan att få ont. Jag vill inte bli bitter. Eller förresten - bitter är kanske ganska coolt att vara :).

Jag ska känna söders puls under min hud i eftermiddag - och några secondhandbutiker blir det säkert.

Ha det - min trogna skara av läsare!