Lite som jag

har jag delvis spenderat med att skriva referenser enligt Vancouversystemet. Det är ett pyssel kan jag säga. Alla punkter och siffror ska sitta på ett speciellt sätt. Här är ett exempel:

Barnitz L. Effectively responding to the commercial sexual exploitation of children: A comprehensive approach to prevention, protection, and reintegration services. Child Welfare Journal 2001;80 (5):597-610.

Jag lovar - det finns folk som kan bli högröda i ansiktet av ilska om inte en referenslista ser ut enligt konstens alla regler... Jag tillhör inte den skaran, men tycker väl att det är bra om listan ser någorlunda enhetlig ut.

Dagens positiva blir följande:

- Trots gråt och skrik mellan mig och Emil på morgonen så blev vi vänner igen genom världens bästa kram.

- Jag skrattade som bara den åt A på fritids när han berättade om att han hade varit förkyld i över tre  veckor men att läkaren vägrade ge honom penicillin, medans en kompis till A fick penicillin när han sa att han hade lite ont i lungorna... Han sa att snart blir det ambulans in till akuten för han står inte ut mer. Och mycket mer :).

- Jag berättade historien om när jag skällde ut en kvinna förra veckan när jag var på min "smärtgrupp" idag (en kurs jag går, som är KBT-inriktad). Vill ni också höra? Jo det var så här att jag hade en skitmorgon och det var råkallt utomhus och allt gick fel. Så svängde jag i lugnt tempo in på cykelvägen mot Svedmyra t-bana. Då är det någon som skriker till mig "Det här är faktiskt en gångväg!". Och då skriker jag tillbaka: "Nä det är det inte." Och då skriker hon och pekar att "det är det visst" och pekar på en för mig helt okänd cykelfil ute i bilvägen. Då lackar jag ur helt och skriver: "Jävla vardagspolis!" Och sedan skriker jag något i stil med att jag är så himla trött på såna människor osv. Och så cyklar jag vidare. Jag parkerar min cykel på stationen och går igenom spärrarna. DÅ hör jag någon flåsa bakom mig och innan jag ens känner handen på min axel så vet jag vem det är som är bakom mig. Kärringen. Hon ber om ursäkt (på ett ganska ironiskt sätt) om hon förstört min dag, men vill ändå påpeka att man kan bli påkörd. Då säger jag: Men du blev inte  påkörd! Sedan verkar det som om hon vill fortsätta konversationen och tunnelbanan rullar just in på stationen. Då utbrister jag: "Jag vill inte sitta i samma vagn som du", och så springer jag till nästa vagn. Moget va :)? Men jag TÅL inte såna där människor. Tänder direkt. Och egentligen står jag för allt jag sa utom biten om att jag inte vill sitta i samma vagn som henne... Vad jag menade var ju att jag inte vill snacka om skiten nåt mer. Och vet ni - på kvällen när jag cyklade tillbaka kollade jag skyltarna vid "gångbanan" och det är visserligen en pil att man kan cykla i bilbanan, men det är ingen skylt som markerar att det enbart är gångtrafikanter som får gå på den andra lilla vägen. Ja ja - jag hoppas jag slipper se henne mer. Men det är ju troligt att jag kommer göra. Det positiva med historien var att jag fått en hel rad människor att skratta när jag återberättat den.

- Jag kommer att genomgå ytterligare en undersökning för min höftsmärta (som kommit i bakgrunden av min magsmärta). I kursen jag går så anser en av ledarna att jag måste få ytterligare en utredning. Han tycker nämligen att motion - att få jogga igen som jag älskar - skulle vara bra för mig och eventuellt minska min magsmärta. Jag fick ett litet hopp igen. Han ska rekommendera en bra sjukgymnast till mig.