Listan är lång
Över vad som ska göras innan julafton. Men egentligen kan jag ju bara skita i att beta av den och se vad som händer. Har aldrig testat den varianten. Att ha dammråttorna kvar och kläder och papper i högar. Kanske glömma köpa julskinkan och säga att vi får ta köpe-köttbullar i stället. Ganska befriande tanke på ett sätt. Jag är så fast i det traditionella mönstret emellanåt.
Jag vet verkligen inte var jag ska börja idag.
Det var en deppig dag i går. Av olika anledningar så kom sorgen efter mina föräldrar upp. Den kom upp helt till ytan, så där som det känns när sorgen är ganska ny. Jag skulle ge mycket för att sitta nära min mamma i soffan och kramas och få känna mig liten. Gå på stan och handla lite kläder, ta en fika och skratta. Få det där stödet som bara min mamma kunde ge mig. Jag grät rätt mycket i går kväll. Vaknade med svullna ögon.
Händelser att minnas från gårdagen är:
- Emil tappade sin första tand (och tandfen hade lagt en guldtia i glaset i natt)
- Emil och jag klädde granen igår och hans ögon tindrade som aldrig förr. Jättemysigt.
- Jag köpte en ganska rolig julklapp till min bror (vågar inte skriva ut vad det var ifall han skulle gå in hör och titta).
- Jag mötte en mycket empatisk magläkare och en lika empatisk hypnotisör (ja ni hörde rätt :)).
Det är märkligt det där med sorgen. Den kan dyka upp när som helst och slå till med full kraft när man är som minst förberedd. Det smärtar så att tänka på det som kunde och borde blivit. Det är verkligen ett påtagligt tomrum, ett hål, efter de älskade som vi mist, de fattas oss så extra tydligt. Det är svårt kring jul och andra högtider. Sista julen med pappa för två år sen har börjat blekna bort, men jag försöker desperat minnas den. Vad hade vi på oss, vad åt vi, vad pratade vi om? Detaljerna är borta för alltid. Men de minnen jag har kvar vårdas ömt. Stora kramar till tröst Kicki!
Tusen tack för dina fina ord Anna! Du har så rätt. Sista julen jag tillbringade med min mamma minns jag bara i ett töcken. Men jag minns ljuset, mysljuset i huset jag växte upp. Kram!
Det är väl så att man alltid bär med sig sin sorg, hur lång tid som än går. Och ju mer älskad personen var, desto mer sorg desto längre tid. Fick en så fin bok till barnen att fylla i minnen och titeln är talande: "Så länge du minns mig finns jag". Det är nog så, hoppas jag.
Kram till dig, lilla fina Kicki!
/Sorgfågel
Sorgfågel: Kram till dig med L! Fick höra av H att du kommer med på dM i Köpenhamn!!! Vilken grej. Vad kul det ska bli att ses. Det får vi prata mer om.
Det låter som en jättefin bok ni fått. Skriv på. KRAM!
