Lite som jag

Jag går upp runt 8.30 på lördagsmorgonen den 17/11-07. Tar det lugnt och äter frukost med barnen och Magnus. Måns har redan kollat sportsidorna i DN ca kl 6.00 på morgonen förstås - det ser man genom att alla DN:s delar ligger utspridda över vardagsrumsbordet. Duschar efter frukosten för en gångs skull (min rutin är så gott som alltid duscha före frukost). Får efter duschen för mig att jag ska ha svart ögonskugga på Kent-konserten. Det känns som om stämningen kräver det... Tar en evighet att få dit den där förbannade ögonskuggan och inte blir det särskilt snyggt heller. Måste lära mig hur man på ett enkelt och proffsigt sätt gör sotade/sotiga ögonlock. Det är så snyggt, men uppenbart svårt att få till. För mig. När jag äntligen fått på sminket så lyssnar jag och Emil på Tillbaka till Samtiden och Du och Jag Döden-skivorna med Kent. Laddning pågår. Bestämmer med Malin, Bea och Ziggy (ett nick - han heter inte Ziggy :)) att vi ska träffas 16.30 utanför McDonalds i Globen. Vi ska försöka få ett bord på puben Globen Star där de ska spela Kent och Queen före konserten. Till saken hör med andra ord att Queen har en konsert samtidigt som Kent - i "stora" Globen. Vet inte ens vem som är sångare i Queen nuförtiden. Vad är egentligen Queen utan Freddie???

Så här såg jag ut när jag drog (klippte huvudet - för det blev inget bra huvud den här gången):



Jag träffar Bea och Malin utanför Mc och Ziggy ska komma direkt till puben eftersom han är lite sen. Inga problem att få bord - skönt. När alla fyra är samlade beställer vi en massa kött och potatis av olika slag. Och öl och apelsinjuice. Efter ett tag börjar det spelas en del Kent - mycket från Vapen och Ammunition. Jag och Bea tycker det är helt Ok, men Malin och Ziggy vill höra äldre låtar. Det spelas en hel del Queen också. Men alla Queen-fans är sura och gamla. Ingen rör en min - fast det spelas flera fantastiska låtar som "I wanna break free" osv. Men de kanske inte tycker det ska bli kul alls att gå på konsert? Det tycker jag, och det visar jag, ibland ganska högt... Men jag tycker inte att jag var så högljudd - jag kan vara mycket värre än så här. Jag applåderade och hoade några gånger när det var en bra Kent-låt som kom och gjorde tummen upp till den brittiske DJ:n osv.

När vi börjar bli klara för att gå, så ser Malin och gänget P-P-P utanför fönstret - han har redan börjat köa för att komma in. Jag hojtar väl till när jag ser honom och det är DÅ det börjar.... Glädjedödandet! En kärring (ja jag tänker använda mig av detta begrepp här) säger till mig - "Nä nu får du sluta, du har hållit på och skrikit hela kvällen och gjort så att vi inte har kunnat föra ett normalt samtal med varandra." Hennes man (jag trodde det var en kvinna men det var det inte sa Malin och Bea) vände sig inte om - jag tror han skämdes. Jag säger tillbaka att det kanske kan bero på att det är rätt hög musik och en massa människor i puben som det är svårt att föra ett samtal? NEJ - skriker hon tillbaka. Då lackar jag ur - och säger något i stil med "det är typiskt negativa Queen-fans". Jag skulle kunna tagit ett stryptag på henne. FAN vad jag hatar sånt där! Varför går hon på en pub med hög musik och massor av människor inför en konsert om hennes syfte med kvällen var att föra ett djupt samtal???? Nä - jag ska lämna det där bakom mig - det är inte värt att hänga upp sig på! Men jag blir så förbannat ledsen när sånt händer. Jag trycks helt ner i mina skor och befinner mig där nere ett bra tag när sånt händer. "Jag duger inte", "Jag passar inte i Sverige", "Jag är bara för mycket" osv. Men den här gången hade jag tre urgulliga musikvänner i närheten som hjälpte mig upp fortare än kvickt. De tyckte inte alls att jag hade varit högljudd hela tiden. Så vi kallar henne för bitterfitta tycker jag.

OK - vi beger oss till kön som inte längre är en kö och ska visa våra biljetter. Jag blir glad för den som tar min biljett är en fd arbetskamrat som jag jobbade med under mina tonår. Jag var alltid brevbärare på somrarna då, och han var min gruppchef (dock bara 4 år äldre tror jag). Han var så jäkla skoj och det är så kul att se honom varje gång det sker (av en slump).

Vi lämnar in jackorna - nu är klockan runt 19.10 skulle jag tro. Jag är kissnödig.... Det är halva Sveriges kvinnliga befolkning också. Har aldrig sett maken till kö in till tjejernas! Jag får smått panik och börjar prata med en söt och trevlig tjej i röd tröja (betydligt yngre än jag). Vi bestämmer oss för en rokad! Vi ska ta oss in på manstoaletterna/pissoarerna... Vi har sett att några tjejer redan gått in där. Jag döljer hela mitt ansikte bakom en massa hår och tittar ner i marken. Det funkar. Visst tror jag det syns att jag är tjej, men jag vill att killarna ska se att jag inte står och stirrar. Pratar med urgulliga tjejen med röda tröjan/linnet och säger att jag ska blogga om det här i morgon och speciellt om vilka trevliga killar det finns som tycker det är helt ok att vi går in på deras toalett. En kille låter oss till och med gå före honom. Puss till killarna på killtoan på Annexet/Globen 17/11 kl 19.15. Fattar inte att de flesta tjejer tar så låg tid på sig - samtidigt - varför inte bygga dubbelt så många tjejtoaletter?

När jag kommer ut från toan står de andra tre och väntar på mig. Vi springer bort till högra balkongen där vi vet att P-P-P och hans mamma och brorsa m.fl står. Jättebra sikt! Här uppe kan man köpa öl också, så det gör vi.

Stämningen är på topp - och så sänks ljuset runt 20.00 och bandet går på! De startar med Vy från ett luftslott och här kommer hela låtlistan (snott från Beas blogg):

1. Vy från ett luftslott
2. Berlin
3. Max 500
4. 400 slag
5. Columbus
6. Saker man ser
7. Revolt III
8. 10 minuter (för mig själv)
9. Ansgar och Evelyne
10. LSD, någon?
11. Romeo återvänder ensam
12. Generation ex
13. Musik non stop
14. Kärleken väntar
15. Ingenting
16. Ensammast i Sverige
17. Elefanter
18. Vinternoll2
19. 747
20. Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Mina favoriter:

400 slag
LSD, någon?
Generation ex
Ensammast i Sverige
Elefanter
747
Mannen i vita hatten (16 år senare)

Men ingen låt var dålig, allt var bra! Om jag ska klaga på något så skulle det vara att alla i bandet utom Jocke inte rörde en min under hela konserten. Jocke bjussade verkligen på sig själv och log och sprattlade omkring. Men övriga bandet kändes helt anonymt. Så känns det aldrig när jag ser Depeche Mode eller U2.

Och som jag sa tidigare idag - Jockes silverboots var fantastiska!

Efter konserten försökte vi snabbt få våra jackor i garderoben, men det gjorde resten av alla i publiken också. Ziggy och P-P-P banar sig framåt. När vi sedan kommer ut i friska luften ska vi såklart tillbaka till puben och lyssna på Kent (utan sur kärring där förhoppningsvis). Helt snopet har dock puben stängt! Det har aldrig hänt tidigare. De har alltid öppet efter konserter. Trist, men det är väl bara att acceptera. Jag, Malin och Ziggy drar till en pub på söder och eftersnackar lite och sedan var det dags för tuben hem och ner under sköna täcket!

En heldag med Kent helt enkelt. Och jag är helt uppfylld av konserten. Speciellt av Mannen i vita hatten.

Nä men detta måste vara mitt längsta blogginlägg i historien.

Avslutar med en Kicki-klassiker - ett foto som jag själv tagit av mig och Malin: