Lite som jag

Jag saknar dig så!

Vid den här tiden för sex år sedan så dog du. Det var den värsta dagen i mitt liv. Sedan dess blir jag aldrig hel igen. Jag kan erinra känslan från fjärde mars 2001 så som det vore igår. Så overkligt har ingenting känts sedan dess, och ändå var allt högst verkligt. När pappa dog var det samma känsla som infann sig, men då hade jag ju dig kvar mamma!

Hur gör man för att gå vidare? För här står jag trots allt, och mår så mycket bättre än för sex år sedan. Men det har bitvis varit ett helvete. Vad hade jag gjort utan Magnus, barnen, brorsan och alla mina vänner? Då hade jag antagligen inte klarat mig lika bra - men klarat mig hade jag... För är det någonting som de senaste 10 åren har lärt mig (pappa dog i april 1997), så är det att man klarar nästan allt oavsett om man vill det eller inte. Helst ville jag ju bara gå in i ett mörkt rum där det inte gick att tänka och känna och sedan få komma ut och må bra igen. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.

Jag undrar vad du hade tänkt om mitt liv idag mamma? En sak är jag säker på, och det är att du hade varit omåttligt stolt över dina barnbarn. Och så hade du dragit en lättnandes suck över att jag har ett jobb (i varje fall i två år till). Och så hade du varit orolig för att jag reser så mycket ut i världen, och dessutom s j ä l v emellanåt... Ojoj, tänk om det händer nåt? Och visst tänker jag på det själv ibland också - oro tillhör min vardag - men jag låter den inte alls begränsa mig lika mycket idag som för säg 4 år sedan. Och vad hade du sagt om du såg min frisyr nuförtiden? Jag är ju för sjutton långhårig! Du ville alltid att jag skulle ha kort hår... Och jag gillar fortfarande korta frisyrer jättemycket, och kommer sannolikt ha kortare hår igen någon gång, men just nu trivs jag alldeles utmärkt i min frisyr. Vet du, mormor kan inte riktigt acceptera mitt långa hår. Vi hälsar ju på henne på sjukhemmet så ofta vi kan, och en gång för kanske ett år sedan så säger hon helt plötsligt "Ska du inte klippa av dig det där?" Hon vill ha mig som jag var förr :-). Hon är 95 år nu. Du fick bara bli 61 år. Hur kan livet bli så orättvist? Den frågan kan man ställa sig en miljard gånger - men något svar kommer vi aldrig att få. Det var min största skräck att du skulle dö när jag var liten. Jag låg sömnlös på grund av den skräcken under mina tidiga tonåren. Och nu är du borta, och alldeles för tidigt.

Mamma, den första vårdagen kom till Stockholm idag! Solen skiner och det luktar vår i luften. Jag kommer just hem ifrån en stavgångs-tur runt Gamla Enskede. Det var riktigt skönt. Men när denna låt kom i min mp3-spelare, så började tårarna rulla ner för mina kinder. Den har ingenting med dig att göra egentligen, men känslorna som den väcker fick mig att sakna dig ännu mer. Älskar dig!

Lars Winnerbäck, Du hade tid, 2001

Hur ska jag gå hem när allt är såhär?
Jag vet du kommer att se på mig sådär
Och säga "Vad har du gjort ikväll? Och vad har du bestämt?
Du sa du behövde tid, du hade tid"

Du vet hur allt ska bli nu, allt är sagt, luften är ren
Allting blir precis som man förväntar sig
Du är ett glashus, och jag är en sten
Men det är du som försöker se igenom mig

Du frågar "Älskade dom dig ikväll?"
Jag svarar "Dom älskar mej bara nu,
Den enda som verkligen älskar mej är du"
Du frågar "Tog du dom med storm ikväll?"
Jag kommer faktiskt inte ihåg
Men mina fingrar säger att det var ett segertåg

Du säger "Det har varit rätt så tomt här,
Det är verkligen skönt att se dig"
Du säger "Jag kan bära väskan, ge den till mig"
Och du betalar taxin och jag kan bara hänga med
Och jag tittar ut i mörkret och drar nåt skämt
Om hur det är

Hur ska jag gå hem när allt är såhär?
Jag vet du kommer att se på mig sådär
Och säga "Vad har du gjort ikväll? Och vad har du bestämt?
Du sa du behövde tid, du hade tid"

Du hade tid...