Lite som jag

just nu. Magnus pappa dog i fredags. Jag är ledsen för Magnus skull och lite orolig för honom också, men han ser ut att klara det bra trots allt. Lite dämpad är han, men lugn. Det konstiga är (eller egentligen är det inte så konstigt) att jag fick tillbaka så mycket sorg från mina föräldrars bortgång nu när Bertil dog. Helt plötsligt är jag deppig och har sorg i bröstkorgen. Jag tänker på de två hemska perioder jag gått igenom när mamma och pappa var sjuka och dog och vad oerhört hemskt och jobbigt det var. Kanske är det för att Magnus står mig så nära, så när hans pappa dör, så kommer mina föräldrars död nära igen? Obehagligt är det. Magnus pappa blev 77 år och det var väntat, men det är sorgligt ändå och många minnen kommer säkert upp till ytan för Magnus. Vi ska ner på begravningen hela familjen. Barnen ska få följa med.

Nu har våra barn bara farmor kvar, medan många av deras kompisar har alla fyra... Livet är allt bra konstigt. Tänker många extentiella tankar just nu. Vad är meningen med alltihopa egentligen? Det är bara att bita ihop och försöka komma igen...