Lite som jag

Nu är det bara timmar kvar. Vi hoppas kliva av t-banan vid Marble Arch klockan 12.00 i morgon om allt går enligt planerna. Känns overkligt! Älskade London!

Usch, jag fick så där ont i magen efter middagen som jag hade för två år sedan. Då när är jag åt soppa i ett halvår... Jag får såna flashbacks när det händer och har svårt att hålla mig lugn. Men det måste jag. Får inte dra för höga växlar på det här.

Jag har nästan packat klart inför London. Tyckte det var bäst att göra det nu så att jag kan ta det lugnare på kvällarna den här veckan. På torsdag morgon bär det av.

för första gången. Eller i varje fall från den här arbetsplatsen. Ska få läsa artikeln i morgon och blir det något av den så finns den med i nästa veckas Sydsvenskan. Hoppas hon inte skriver några galenheter nu!

Snart kopplar jag ur datorn och packar ner den i en kartong och nästa vecka sitter jag i ett helt nytt rum i en helt annan del av arbetsplatsen. I morgon är vi beordrade att arbeta hemma för då är det en enorm ruljans här i husen.

Efter klockan 15 idag får vi inte vara på här längre.

Ciao!

och inget speciellt superintressant att berätta har jag. Men jag lever!

Längtar till London gör jag också! 10 dagar tills jag och Lotta drar. Fantastiskt!

Nä, åter till siffror siffror och siffror :).

när jag slog på Aktuellt och fick se all förödelse på Haiti efter jordbävningen så stannade liksom tiden en stund. Hur fan kan livet vara så orättvist? Hur kommer det sig att vissa länder få all misär och vissa nästan inte får nåt alls? Jag känner mig så vansinnigt privilierad som får leva i Sverige! Man känner sig så maktlös. Jag ville göra något i varje fall så jag satte in lite pengar till Läkare utan gränser. Gör det du med!

i ett nafs!

Fredag kl 17.00 - träffar min Londonkompis R på en pub. Snackar och dricker vin. Väldigt trevligt! Han åker hem i morgon men vi ses ju i London om mindre än tre veckor! När jag kommer hem vid 19-tiden äter jag lite pizza som familjen lämnat kvar.

Lördag - börjar utforska om det finns någon i närheten som har skridskor att sälja till Måns som behöver större. Får mot förmodan napp hos gulliga A vars son växt ur ett par i storlek 37, och hon vill inte ha betalt! Men jag ska nog kompensera henne på något sätt :). Jag och Måns åker till Farsta C för att slipa skridskorna, men tyvärr kunde de inte göra det på studs, så vi fick lämna in dem. Har en mycket trevlig familjekväll med god mat och Robinson på tv.

Söndag - åker till stan på förmiddagen för att fixa några grejor. En av sakerna är att leverera en Depeche Mode-biljett till A som sen ska ge den till en annan A. Jag blir kvar hos A, N och lille F (snart 3 år) i nästan två timmar. Jättetrevligt! Vi har inte träffats på allt för lång tid igen! Lille F är ett sånt charmtroll att man bara vill ta med honom hem! Han tar kort på mig med mammas och pappas kamera, dukar till mig, berättar om sina dagisfröknar och om var pappas mobil ska ligga. Jag kommer fram till Farsta C först vid 15.30-snåret och hämtar de nyslipade skridskorna. Måns och Magnus har precis kommit hem efter en premiärrunda med dessa på Enskede IP. De fick klart godkänt! Tänk att det fixade sig så bra med skridskorna - vi var tvungna att ha ett par till denna vecka och det fick vi reda på i fredags när Måns kom hem från skolan "vi ska åka skridskor nästa vecka". Vi visste att hans gamla var för små så det blev lite panik där ett tag... Jag köper med mig semlor hem från Farsta och vi har just avnjutit dem! Galet goda!

Idag har en läkare sänt iväg en remiss så att min rygg ska få bli magnetröntgad. Det är på tiden för nu har jag haft problem i så många år. Frågan som ska besvaras är om jag har diskbråck eller ej. Om jag inte har diskbråck så kan naprapaten bända lite mer i mig, vilket skulle vara behövligt.

Jag har startat året ganska bra: 1) Tränat med min gymboll varje dag 2) Fixat röntgen. Det ni!

I morgon ska jag träffa min kompis R från London på en after work-öl innan jag drar hem till mina tre grabbar. Öva engelska innan Londonresan 28 jan låter utmärkt tycker jag!

Nu har vi kommit en bra bit på väg med Emils rum! Vi kommer att ha en av våra bokhyllor kvar därinne tills vi har gjort om vårt sovrum med mer förvaring, men han har en hel egen bokhylla och ska få byrå och/eller garderob också samt lite annat. Idag hämtade vi Tromsö loftsäng hemma hos en kompis som har flyttat och inte kunde ta med sig den. Jättesnällt att skänka bort den! Under loftsängen kommer det tillsvidare stå en säng som ska användas till soffa för tv-tittande. En 32-tums platt-tv ska införskaffas vid tillfälle och sättas på väggen, så att barnen kan spela och titta på tv därinne (jag är lite trött på att få se på "mina" tv-program först vid 20.30-snåret på kvällarna).

Så, det ser ut som att Mission impossible var possible!

Skrivbordet fick vi slänga och det kändes i hjärttrakten för det har jag fått från min pappas jobb för länge sedan och det var väldigt speciellt, men tyvärr alldeles för stort. Jag grät några tårar när jag sa hejdå. Har skrivit alla mina uppsatser m.m. vid det bordet. Och det symboliserar verkligen min pappa som inte finns längre.

Jag är så stolt över vår insats under denna jul. Barnen är överlyckliga och har redan rensat ur en massa leksaker som de ska sälja vid nästa barnklädesbyte. Och mer ska rensas och fixas. Det tar lång tid såna här projekt, men man är så nöjd när det börjar bli klart.

Nedan ser ni Emils loftsäng! Han har redan sovit i sitt nya rum i flera nätter och gillar det jättemycket. Tror nog detta var barnens bästa julklapp - att vi äntligen tog tag i detta enorma projekt...





Ps. Jag känner mig lite bättre vad gäller "deppet" i förra inlägget.

Och jag gick in i ett litet depptillstånd tror jag minsann. Tänker och grubblar. Bara sex dagar kvar på ledigheten och jag skulle nog behöva lite mer. Men det är väl bara att bita ihop som vanligt.

Fick ett tråkigt besked igår, så där på årets sista skälvande timmar. En av mina bästa vänner (med familj) som bor väldigt nära oss, ska troligtvis flytta. Det går inte att beskriva vad underbart det är att ha en familj man gillar så mycket boendes ett stenkast ifrån. Våra barn är bästisar, och jag oroar mig nu för att mina barn ska bli ensamma. De har så kul ihop och umgås väldigt mycket. Undrar hur de (både våra och deras) kommer ta det!

Jag trodde jag skulle få behålla lyxen att ha den här familjen nära oss i några år till. Men de är för rastlösa. Ständigt nya projekt på gång. Och så börjar jag fundera på hur vi har det här. Borde inte vi också röra på oss och i så fall var? Jag trivs så fantastiskt bra i vår närförort, med skolan och närheten till stan. Det jag skulle önska mig är kanske en klädkammare och en extra toalett och ett förrådsutrymme till. Att bo i två plan lockar också, men definitivt inte priserna. Kollade på ett litet "ruckel" på hemnet nu och de kostade 3,5 miljoner i utrop och så måste i varje fall allt ytskikt göras + att det inte blir mycket större än vi har nu. Vojne vojne. Nä, vi stannar ett tag till. Jag vill in till Södermalm sen, men inte förrän den minste har gått ut sexan tror jag. 6 år till alltså. Men vi får se - framtiden kanske har något som lurar.

Skönt att få gråta lite, för det gjorde jag nyss. Sorggråt. Kunde ju inte göra det igår när jag fick beskedet. Nyårsafton och allt, och de vill ju flytta. Men jag hade klumpen i halsen och lite annat tjafs i bröstet under hela kvällen, så det var ingen dundernyårsfest för mig. Jag känner av min ensamhet sådana här gånger. Att jag kompenserar med vänner för att jag inte har mamma och pappa längre. Och då får det större betydelse när förutsättningarna blir annorlunda med vännerna. Och på jobbet kommer jag lokalmässigt att placeras långt ifrån en kär arbetskompis (du vet vem du är R) från och med den 21 jan. Min arbetsplats omorganiseras från grunden och därav en förflyttning i huset också. Visst kommer vi att kunna fika ändå, men de där 2-minuterssnacken på väg till kopiatorn m.m. kommer försvinna.

Jag ska bita ihop. Snart. För lägenheten är kaos pga omorganiseringen även här hemma...

Kram och Gott Nytt År!