Lite som jag

kanske ska den vara blå ändå?

Sitter faktiskt på jobbet! Vi har fest för en chef som slutar. Det är helt OK stämning men jag känner att jag har suttit nog länge och pratat med kollegorna nu. Antingen vill jag hem eller gå vidare. Vill egentligen känna pulsen på någon rolig pub eller bar, men det verkar inte som om någon riktigt vill hänga på. Vi får se hur det hela slutar.

Trevlig helg!

Det blev inget bra med blommorna och det kycklinggula. Alla länkar och översikten över mina inlägg hamnade hur långt ner som helst på vänster sida, och jag vet inte hur man ändrar... Trist! Varför kan inte jag sånt där kodspråk som man ska använda vid ett dessa tillfällen? Skulle egentligen vilja göra en bakgrund som är unik för mig, men det har jag nog inte tid med.

Nu blev det helvitt istället ett tag. Vi får se hur många gånger jag hinner ändra innan kvällen.

eller nåt sånt. Så jag tänkte att jag kunde byta sidlayout på bloggen så att den blev kycklinggul. Och blommorna var ju fina. Dessutom är ju lila och gult Färjestads ishockeylags färger, och dom hejar jag ju på i ishockey (och Hammarby i fotboll - har man haft en mamma som var född mitt på Söder och en pappa som var född 2 mil från Karlstad så blir det så - man måste ju vara solidarisk :-)).

Har just skickat iväg två sidor text till projektledaren för vårt nya superspännande projekt, så jag känner att jag kan unna mig att skriva ett litet blogginlägg. Solen skiner fortfarande här i Stockholm och jag hoppas det fortsätter hela veckan ut och under helgen. På söndag åker Magnus till Berlin och jag blir själv hemma med barnen. Han ska på konferens och kommer hem på långfredagen. Så länge tror jag inte jag varit helt ensam med barnen någon gång förut. Ska bli en spännande erfarenhet, men också lite stressig tror jag. Vi får se. Jag har ansökt om föräldraledighet 2 timmar per dag nästa vecka så att det inte blir så mycket undertid.

Och så över till det sorgliga som har hänt i veckan. Min morbror ringde mig i tisdags och berättade att morrmor som är 95 år nu har blivit markant sämre. Hon har fått lunginflammation och har inte ätit på över 4 dagar. Jag och brorsan var där (på sjukhemmet) i tisdags kväll. Hon är som en liten spröd fågel. En skugga av sitt forna jag. Hon såg att vi var där, men vi vet inte om hon kände igen oss, men jag tror det. Vi satt där i över två timmar. Jag unnar henne verkligen att få vila nu, men det är så svårt att även den eran ska gå ur tiden. Den då man hade mor- och farföräldrar. Och det blir naturligtvis svårare för brorsan och mig som inte har några föräldrar. Nu är det liksom vi som står på tur känns det som - nåja vi har en faster, en fabror och en morbror också, så jag överdriver väl lite. Det här med döden är så svårt, så närvarande hela tiden, men vi gör nästan allt för att förneka den.

Mina tankar går också till en vän som förlorade sin pappa i går.

...jag bara kunde få skolka och dra ner till Tantolunden, sätta mig med en latte på en brygga, sola nästippen och läsa en färsk modetidning... Det är nu man saknar studentlivets frihet, eller för all del fria arbetstider som jag hade på förra jobbet. Men men, jag får väl nöja mig med en fika på terrassen igen - det är inte fy skam det heller!

Oj oj - jag känner att min sociala "extrover-het" håller på att multipliceras :-). Hur kan man egentligen bli mer social än jag är förresten? Det borde vara en omöjlighet.

So long!

Vi har suttit och fikat på terrassen på jobbet idag för första gången i vår! Från den terrassen ser man hela Stockholm. Ett Stockholm som idag visar sig från sin bästa sida. Så härligt att man inte tror det är sant.

Nu ska jag bege mig hemåt på min cykel. Ja du hörde rätt! Jag har cyklat hit idag (ca 1 mil hit och 1 mil tillbaka) och ska försöka göra det så ofta jag kan framöver om min kära höft inte protesterar. (Har inflammation i muskler som håller bäckenet på plats eller nåt sånt och som gör att jag måste ta det lugnt - vilket är det sista jag vill just nu - jag vill börja jogga igen nuuuuuuuu!!!! Över ett år sedan denna skada gav sig till känna. Lång parantes blev det också. Ursäkta mig!)

Det är så fantastiskt att cykla utmed vattnet i Tantolunden. Det enda problemet är alla människor som envisas med att gå mitt i vägen ;-). Det får bli slalom a la Stenmark nästan hela vägen.

Ha en skön eftermiddag och kväll!

var jag med på i går kväll...

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=631182

http://sydsvenskan.se/skane/svedala/article226148.ece

...och jag är lite skakad fortfarande. Visst gick allt lugnt till och de flesta passagerarna såg lugna ut, men inuti mig så växte en oro och många tankar hann flyga genom huvudet på mig innan vi var i säkerhet igen. Jag såg även något i ansiktet på den ena flygvärdinnan (hon var mkt ung) som gjorde mig orolig.

Jag spenderade ca 3 timmar på Sturups flygplats efter vi hade "nödlandat" tills vi äntligen fick ett hotell. Men jag kunde inte sova bra alls i natt. Inte för att jag kände mig rädd och så, men uppe i varv, och så kändes det inte så kul att ge sig upp i luften igen idag. Vi flög hem vid 10-tiden på morgonen. Som tur var hittade jag flera ensamma passagerare att snacka med under all väntan, och även på hotellet. Jag fick i mig några glas vin också i går kväll för att lugna ner mig lite... Jag var inte ensam om att ta till det knepet.

Nu är jag hemma och ska försöka pilla med något administrativt. Fick tillåtelse att jobba hemma idag.

Detta var alltså ytterligare en påminnelse om att vi måste leva NU, och inte i morgon. Skjut inte upp sådant du vill och har möjlighet att göra till "senare i livet"...

Mycket kan man säga om mitt liv, men det är sällan tråkigt...

Titta på den här videon och bli på gott humör!

http://www.youtube.com/watch?v=pv5zWaTEVkI

Fick tipset på aff:s musiksida. Gruppen heter tydligen OK Go. Måste kollas upp vidare!

...med mycket att göra, så jag har inte hunnit skriva några inlägg. Veckan började med två dagars kurs i ett nytt webbaserat dataprogram som vi ska använda oss av i ett av mina projekt på jobbet. Jag hade sett fram emot att få höra brittisk engelska i två hela dagar av den som skulle hålla i kursen, men tyvärr så var killen från Kanada men jobbade och bodde i London... Smällar man får ta, men besvikelsen var stor *ha ha*. Sedan har det varit seminarier på jobbet och möten, möten, möten. Börjar bli lite pressad med allt jag har att göra, men det är väl bara att försöka bita ihop och ta tag i en sak i taget. Det är bara att konstatera att jag inte har världens bästa simultankapacitet.

På måndag eftermiddag åker jag ner till Lund utan familjen. Jag ska på en konferens som startar på tisdag. Ska bli spännande. Framförallt är det kul för att jag får träffa dig Helen ;-)! Det blir nog mycket snack på måndagskvällen då jag ska käka middag med Helen och ev. en annan kompis.

Nej nu ska jag och Emil dra ut till parken tror jag. Måns och Magnus är på Farsta bibliotek och hämtar en beställd bok - Biografmysteriet (handlar om Lassemajas detektivbyrå som var julkalender förra året).

Ha en skön helg!

Igår när jag var på Debaser Medis och firade skivbolaget Nationals 5-årsjubileum så var Leif Pagrotsky där. Som en kul grej gick jag fram och frågade om jag fick störa honom (och det fick jag) och om han ville vara med på ett foto. Det ville han, och resultatet ser ni ovan. Ser ut som om vi varit bästisar sedan länge :-). Jag sa till honom att jag hoppas att sossarna snart återfår makten, och det hoppades han med (konstigt va???).

Stefan Sundström var som vanligt helt underbar att titta och lyssna på. Min kompis Lotta fick en pratstund med denna coola trubadur och person. Idag har det varit en trött och seg dag som konsekvens av gårdagen, men det var det värt! Har varit hemma med lille halsfluss-Emil som saknar dagis som bara den. Han är dock sig själv igen (penicillinet har gjort sitt) så det blir dagis på måndag.

Ha en skön fredagskväll (jag kommer somna i soffan snart) zzzzzzzzzzz........

Igår fick jag äntligen tid att sy min efterlängtade Babuschkakjol! Jag köpte tyget på Åhléns för kanske 4-5 månader sedan och sedan har det legat i en av mina högar i väntan på att få bli sydd till en kjol. Tack vare min enormt duktiga kompis Lotta så blev det till slut av. Hon hjälpte mig att konstruera ett mönster efter en kjol hon själv har, och som var sydd på ett enkelt sätt. Visst, jag fick sy om nästan alla sömmar två gånger (dragkedjor är inte så lätta att få till...), men jag är jättenöjd med slutresultatet! Gick och njöt hela kvällen av att jag SKAPAT något. Jag mår så oerhört bra av det. Jag vill sy massor av kjolar och så vill jag sy enkla klänningar/tunikor. Det enda som saknas är tid (okej - plats också då...). Anledningen till att jag fick klart kjolen i går är att jag vabbade. Emil har halsfluss. Tänk om jag en gång kan ha en lite second hand-affär med tillhörande fik och dessutom få sälja lite enkla kjolar och klänningar i roliga mönster :-).

Så här kommer resultatet (klicka på bilderna för att förstora):

Jag saknar dig så!

Vid den här tiden för sex år sedan så dog du. Det var den värsta dagen i mitt liv. Sedan dess blir jag aldrig hel igen. Jag kan erinra känslan från fjärde mars 2001 så som det vore igår. Så overkligt har ingenting känts sedan dess, och ändå var allt högst verkligt. När pappa dog var det samma känsla som infann sig, men då hade jag ju dig kvar mamma!

Hur gör man för att gå vidare? För här står jag trots allt, och mår så mycket bättre än för sex år sedan. Men det har bitvis varit ett helvete. Vad hade jag gjort utan Magnus, barnen, brorsan och alla mina vänner? Då hade jag antagligen inte klarat mig lika bra - men klarat mig hade jag... För är det någonting som de senaste 10 åren har lärt mig (pappa dog i april 1997), så är det att man klarar nästan allt oavsett om man vill det eller inte. Helst ville jag ju bara gå in i ett mörkt rum där det inte gick att tänka och känna och sedan få komma ut och må bra igen. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.

Jag undrar vad du hade tänkt om mitt liv idag mamma? En sak är jag säker på, och det är att du hade varit omåttligt stolt över dina barnbarn. Och så hade du dragit en lättnandes suck över att jag har ett jobb (i varje fall i två år till). Och så hade du varit orolig för att jag reser så mycket ut i världen, och dessutom s j ä l v emellanåt... Ojoj, tänk om det händer nåt? Och visst tänker jag på det själv ibland också - oro tillhör min vardag - men jag låter den inte alls begränsa mig lika mycket idag som för säg 4 år sedan. Och vad hade du sagt om du såg min frisyr nuförtiden? Jag är ju för sjutton långhårig! Du ville alltid att jag skulle ha kort hår... Och jag gillar fortfarande korta frisyrer jättemycket, och kommer sannolikt ha kortare hår igen någon gång, men just nu trivs jag alldeles utmärkt i min frisyr. Vet du, mormor kan inte riktigt acceptera mitt långa hår. Vi hälsar ju på henne på sjukhemmet så ofta vi kan, och en gång för kanske ett år sedan så säger hon helt plötsligt "Ska du inte klippa av dig det där?" Hon vill ha mig som jag var förr :-). Hon är 95 år nu. Du fick bara bli 61 år. Hur kan livet bli så orättvist? Den frågan kan man ställa sig en miljard gånger - men något svar kommer vi aldrig att få. Det var min största skräck att du skulle dö när jag var liten. Jag låg sömnlös på grund av den skräcken under mina tidiga tonåren. Och nu är du borta, och alldeles för tidigt.

Mamma, den första vårdagen kom till Stockholm idag! Solen skiner och det luktar vår i luften. Jag kommer just hem ifrån en stavgångs-tur runt Gamla Enskede. Det var riktigt skönt. Men när denna låt kom i min mp3-spelare, så började tårarna rulla ner för mina kinder. Den har ingenting med dig att göra egentligen, men känslorna som den väcker fick mig att sakna dig ännu mer. Älskar dig!

Lars Winnerbäck, Du hade tid, 2001

Hur ska jag gå hem när allt är såhär?
Jag vet du kommer att se på mig sådär
Och säga "Vad har du gjort ikväll? Och vad har du bestämt?
Du sa du behövde tid, du hade tid"

Du vet hur allt ska bli nu, allt är sagt, luften är ren
Allting blir precis som man förväntar sig
Du är ett glashus, och jag är en sten
Men det är du som försöker se igenom mig

Du frågar "Älskade dom dig ikväll?"
Jag svarar "Dom älskar mej bara nu,
Den enda som verkligen älskar mej är du"
Du frågar "Tog du dom med storm ikväll?"
Jag kommer faktiskt inte ihåg
Men mina fingrar säger att det var ett segertåg

Du säger "Det har varit rätt så tomt här,
Det är verkligen skönt att se dig"
Du säger "Jag kan bära väskan, ge den till mig"
Och du betalar taxin och jag kan bara hänga med
Och jag tittar ut i mörkret och drar nåt skämt
Om hur det är

Hur ska jag gå hem när allt är såhär?
Jag vet du kommer att se på mig sådär
Och säga "Vad har du gjort ikväll? Och vad har du bestämt?
Du sa du behövde tid, du hade tid"

Du hade tid...