Lite som jag

Ibland önskar jag att jag hade en mer anonym blogg, där jag kunde skriva precis vad som helst. Men jag har så svårt att överge den här bloggen som har följt mig sedan 2006 (!!!). Eftersom jag har lagt upp länken på facebook så vet jag att många kan ha tillgång till den även om jag vet att bara några få därifrån läser. Jag står i valet och kvalet att ha två bloggar, men det känns inte bra det heller.

Nåväl, hur har då helgen varit? Jo tack bra med vissa mindre dippar. Jag var ledig tors-fre med barnen och det var helt fantastiskt mysigt. På fredagskvällen kom Emils bästis från klassen, hans föräldrar och storasyster över. Storasystern går i Måns klass, så det är lite kul. Vi hade jättemysigt och drack vin så det stod härliga till. Åt gjorde vi också både huvudrätt och efterrätt. Och så ostbågar.

I går var det allhelgonadagen och då var vi förstås vid mammas och pappas grav och gjorde fint. Det känns både bra och jobbigt att vara där. Det är så skönt att få göra fint där för vi hinner inte åka dit så ofta, men känslan när man står där och inser att "de är fan borta, och de har varit de i 14 respektive 10 år" är helt absurd och ledsam. Det både känns och inte känns att det har gått lång tid. Är i en period av mitt liv när jag skulle behöva prata med min mamma om ett och annat.

Ok, ny vecka i morgon. Min axel är helt inflammerad och jag knaprar Voltaren för att lindra, men det hjälper föga :(. Jag tog i för hårt på crawllektionen för 1 1/2 vecka sedan - eller hårt och hårt - min kropp klarar ju inte mycket tydligen. Lederna är det skit med! Vi får se om jag får ge upp detta - vore så vidrigt tråkigt! Jag har sällan upplevt sådan kick som efter förra lektionen. Det kändes lite som efter en Metallicakonsert. Det bara bubblade i kroppen. Jag håller alla tummar att jag kan öva mycket på andra saker än armtag på torsdag...

Hörs och ses!