Lite som jag

Min största rädsla är döden. I alla dess former. Allra värst är barns död. Jag kan knappt hantera den tanken. Ett tag var jag mindre rädd för döden, och det var hör och häpna när jag hade en hel rad av dödsfall runt omkring mig. Tror det var ca ett år efter mammas död som jag helt plötsligt kom på mig med att inte vara så rädd. Tyvärr är den perioden nu förbi och jag grubblar en hel del över döden igen. Varför ska vi leva här och kämpa och sträva framåt och sätta barn till livet när vi sen bara ska försvinna? Oerhört konstigt. Men motsatsen är ju också konstig - att vi skulle leva för evigt.

Jag är också rädd för att misslyckas, för att bli kritiserad för att jag är dålig.

Jag är rädd för att jag ska få fler och fler fysiska krämpor (vilket faktiskt är ett faktum redan nu).

Jag är rädd, eller snarare orolig, för en mängd saker. Livet går ut på att hålla denna oro/rädsla i schack.

MEN, det finns också en massa saker jag inter är rädd för. Och det är bra som motvikt!