Lite som jag

Jag gjorde en resa till England, en resa som jag aldrig kommer att glömma. Dels för att det var en av de bästa resor jag gjort, men också för att den alltid kommer vara förknippad med min väns/mentors/extramammas död. Det är så mycket känslor av glädje och sorg i kroppen nu, så den vet inte riktigt hur den ska bete sig.

Jag ska försöka ta en sak i sänder. Det blir en detaljerad redogörelse, för min egen skull. För att jag inte vill tappa detaljerna kring denna resa.

Onsdagen den 26 augusti

1) Jag anlände till Manchester vid 9-tiden på morgonen onsdagen den 26 augusti. Leendet spred sig över mitt ansikte så fort jag steg av planet. Äntligen Storbritannien, mitt favoritland av alla länder jag besökt hittills i mitt liv! Det bara slår emot en, den fantastiska stämningen! Ni kanske tycker jag överdriver, men det gör jag inte, min själ ÄR brittisk (och skotsk och irländsk :)). Jag kanske ser saker som inte andra ser, eller så är det för att jag inte bott i detta land under en längre period (vilket för övrigt är en av mina största drömmar).

2) Träffar A som också ska på konferensen på tågstationen. Vi har sällskap till Preston. A är engelsman, men har bott 15 år i Danmark. Vi pratar engelska med varandra, men han förstår mycket svenska. Väl framme i Preston skiljs vi åt ett tag för att shoppa. Jag går in på den enorma butiken Primark som har e x t r e m t billiga kläder. Mycket skit, men också många många fynd. Ett par tjockare strumpbyxor kostar 2 pund (inte ylle men "cotton like"). Eftersom pundet stod i under 12 kronor när jag var i England, så blev det mycket shoppande. Men inte främst i Preston, utan i Manchester...

3) Jag och A äter sen lunch på ett riktigt hak. Oj vilka original det fanns där. Första ölen smakar som himmelriket!

4) Jag drar till mitt hotell, vilket är ett mycket spartanskt hotell, men med stora rena rum. Känns inte äckligt, men motsatsen till lyxigt! Just när jag checkar in hoppar R fram och skrämmer mig. Underbart att se R igen - senast var det ett år sedan. R besökte oss i Stockholm för två år sedan och bodde i vårt extrarum i en vecka. Magnus och barnen gillar honom också skarpt. R kommer ifrån London.

5) Jag får sällskap av R till universitetet i Preston där det är dags för registrering till konferensen. En massa välbekänta kära ansikten möter mig där. Många kramar och kindpussar blir det (jag är URDÅLIG på kindpussande, gör alltid fel, men börjar kanske bli aningen bättre på det...).

6) Föreläsningar hela eftermiddagen sedan middag på tapasbar. Snack, snack, snack och en massa skratt! Joanna är helt underbar - hon är bara 25 år men det känns inte alls som att det är 14 år mellan oss. Vi har så himla kul i hop (det är Joanna jag bodde hos i Manchester). Vi möttes på konferensen förra året i Padova. Maria är också med - den enda som utöver mig pratar svenska. Skitkul att prata svenska när man inte vill att någon annan ska veta vad man säger. Jag och Maria har känt varandra i många många år. Hon flyttade dock till London för ca 8 år sedan, så vi ses bara ca en gång om året nuförtiden :(.

7) Hörni, jag måste äta lunch - fortsätter senare :).

8) Efter middagen blev det en drink till på en pub och sedan stupade jag i säng efter en lång dag som började 04.00 på morgonen.

Torsdagen den 27 augusti

1) Den första jag ser i frukostrummet/receptionen är en stressad S som ska hålla i en workshop om ca 40 minuter. Jag ska visserligen också delta, men känner att det inte är lika stressigt eftersom jag bara ska lyssna.

2) Förmiddagen susar iväg med sessioner. När klockan är runt 15.30 blir det en liten paus, och då hinner jag få i mig en öl tillsammans med några andra. När jag beställer öl så säger jag till den unga killen bakom baren att jag älskar allting med England. Då säger han att jag kan få nästa öl gratis :).

3) Middagen blir seeen eftersom vi fastnar på puben. Vi äter indiskt och vill sedan ut och hitta en bra pub (igen). MEN, som taxichauffören sa på eftermiddagen "Thursday is the new Friday in Preston"! Helt galet med folk ute och som de är klädda!!! "Klänningarna" lämnar ingenting åt slumpen, de innehåller minimalt med tyg. Klänningarna är inte klänningar utan våldsamt urringade LINNEN. Och till dessa linnen bärs 13 centimeters pumps, maximalt upptuperat hår och massor av smink. Har aldrig sett något liknande! Killarna ser inte alls ut på samma sätt (så klart...) Medelåldern är väl ca 17 år. Volymen på musiken inne på barerna spränger trummhinnan efter två sekunder. Vi vänder i dörren. Efter mer än en timmes letande så hittar vi en mer normal pub som är öppen. Pew!

4) I säng runt 1.30

Fredagen den 28 augusti

1) Pallrar mig upp vid 8-snåret. Seminarier igen - en del bra en del mindre bra. Jag är så kallad "chair" på ett av seminarierna.

2) Runt 1.45 avgår en buss som ska ta oss till en "canal trip". Vi åker en smal kanalbåt i tre timmar. Inte mycket att titta på utanför fönstren men ganska avkopplande. Det finns öl och vin att förtära.

3) Vi skjutsas till en pub runt 18-tiden. Den bästa puben hittills i Preston. Efter detta blir det middag på en italiensk restaurang. De tre italienarna som är med oss granskar restaurangen grundligt. De konstaterar att de flesta som jobbar där pratar italienska vilket höjer deras omdömen något. Men maten tyckte de inte höll klassen :). Jag skrattar så jag gråter i en timme åt F när han beskriver vilken chock han fick den morgonen då han vaknade till ett fruktansvärt oljud utanför fönstret. Det var regnet. Det regnar jämt i Preston och Manchester och närliggande städer. Det är inte italienare vana vid. F höjer sina händer i en typisk "italiensk" gest och säger "What am I doing here?". Jag saknar dessa tre italienare som bara den!

4) Efter maten - en någorlunda hygglig bar och sedan till hotellet.

Lördagen den 29 augusti

1) Vaknar och inser att det är "min" dag. Idag ska jag presentera mitt paper. Går på S:s föreläsning, vilken naturligtvis är jättebra. Sedan är det snart min tur. "Gud" kommer ner och gör mig lugn helt plötsligt. Jag står där och pratar engelska som om jag inte gjort annat. Så himla skönt. Jag tycker det går bra och de personer som är på plats ställer frågor i munnen på varandra! Så fruktansvärt kul! Jag får värsta kicken. Precis som jag brukar få, och jag inser att jag bara måste få vara ute mer och föreläsa. Kontakten med andra människor är så superviktig tycker jag. Pallar inte att sitta vid ett skrivbord hela tiden.

2) Vi tar en avslutningsrunda på den närliggande puben och säger sedan hejdå till alla. Sorgliga hejdå, för nu dröjer det med all säkerhet ett år tills vi ses igen. Den här gruppen har blivit lite som en extrafamilj för mig. Vänliga uppskattande och lite galna människor.

3) Jag och Joanna sätter oss i bilen till Manchester!!! Väl framme - in i lägenheten och hejja på Joannas pojkvän som naturligtvis är supertrevlig. Vi softar ett tag och sedan drar vi till en bar nära kanalen. Och vilken bar sedan! Nä - såna här ställen finns inte i Sverige! Sedan blir det fantastisk fiskmiddag hemma hos J och D. Sänggång runt 22.30. TRÖTT!

Söndagen den 30 augusti

1) Jag och D vaknar ganska tidigt. J bara sover :). Vi kommer in till stan runt 11.30-tiden och de visar mig runt så att jag ska hitta alla bra butiker dagen efter. Jag hinner köpa två underbara vintageklänningar innan vi drar till The Temple - en bar i en fd offentlig toalett! Alltså, här räcker inte superlativen till längre! Så jäkla häftigt. Och så en jukebox där man bara kan välja bra musik. Såklart! Vi äter Sunday lunch rätt så sent och man blir MÄTT. Sen hem och vila lite och så gör D ytterligare en fanastisk måltid. Jag och Joanna gör oss redo för en jazzklub där ett reggaeband ska spela senare på kvällen. Gratis inträde och 6-mannaband som det svänger rejält om. Taxi hem i ösregnet. Men det gör inget att det regnar - det blir nästan ännu bättre i en sån här stad.

Måndagen den 31 augusti

1) Går upp tidigt, för idag är stora shoppingdagen. Jag ägnar timmar åt det stora shoppingcentret Arndale! Här finns alla affärer du finner på Oxford street. Och flera. Jag har tunga kassar och vräker i mig en pizzaslice innan jag beger mig uppåt the Northern Quarter, där det finns independent shops och vintage. Väldigt häftigt område som är så där fulsnyggt på åt sätt.

2) När klockan är runt 15 kollar jag min mobil. Då har jag fått ett sms från en fd kollega vid universitetet. Hon skriver: Shit Kicki har du hört om Karen? Mitt hjärta stannar - jag förstår att antingen är hon på sjukhus eller så är hon död. Jag ringer upp och får dödsfallet bekräftat. Jag tappar alla påsar på trottoaren och börjar skaka och gråta. Kan inte ta in det, men ändå kan jag, annars skulle jag ju inte skaka så. Resten av eftermiddagen är suddig. Jag ringer en hel del vänner som känner Karen. Alla är mycket chockade. På kvällen får jag tag på en nära vän till Karen och får lite mer information, men inte tillräckligt. Jag väntar fortfarande på att få reda på vad hon egentligen dog av. Begravningsdatum verkar inte vara bestämt ännu heller. Varje gång jag är ensam börjar jag gråta. Jag gråter mycket inne på Joannas toalett.

Tisdagen den första september

1) Hemfärdsdag, men jag har några timmar uppe i Northern Quarters först. Allt är overkligt på något sätt. Jag hittar de mest fantastiska butiker och skulle kunna handlat betydligt mer, men har inte plats i resväskan för allt. Nästa gång ska jag bara ha ett ombyte med mig till Manchester och shoppa resten :). Jag köper en tygväska som det står "Shop more shit or we're all fucked". Det är jag.

2) Säger hejdå till Joanna och tar taxi till Manchester airport. Hör svenska på flygplatsen. Vill springa tillbaka genom säkerhetskontrollen. Vill inte till Sverige! Vill till barnen och Magnus, men inte till Sverige!

3) Landar på Arlanda vid 22-tiden. Hemma vid 23.

Onsdagen den andra september

Upp och hoppa.... Not. Så jäkla trött och glad och mycket ledsen på samma gång. Börjar gråta så fort jag kommer in på kontoret. Nu är det bara att kämpa på som gäller.



Foton kommer senare.

Kram!