Lite som jag

ska jag idag på Karens begravning. Allt känns overkligt och konstigt. Jag kan känna hennes närvaro väldigt tydligt. Jag har vattenfast mascara på mig, men jag har svårt att tro att den kommer klara det Niagarafall som komma skall. Det jag bävar mest för är nog att se Karens mamma och bröder ta farväl framme vid kistan. Man ska inte behöva begrava sina barn, hur gamla de än är. Tycker jag. Jag minns som igår när min mormor och morfar tog farväl av mamma. Fy fan vad jobbigt. Och allra mest minns jag min smärta. Och min brors. Det kändes som att bli lämnad helt ensam på jorden. Ingen att luta sig tillbaka mot. Ingen fallskärm. Jag vet att jag hade Magnus då (och har fortfarande), men det är en annan typ av trygghet.

Idag blir det svårt att jobba.

Lade just upp denna låt på facebook, men gör det här med. The unforgettable fire med U2. Min favoritlåt. Den spelar jag för Karen idag.