Så vad händer här då?
Jo, pojkarna sover och Mange spelar innebandy och jag sitter här med fyra värmeljus, en laptop och Gynekologen från Askim på tv (har ni sett den? - den är helt absurd och tänkvärd på samma gång).
I helgen hade vi besök av familjen aff/musiksnack - dvs vänner från nätet och deras barn. En finns på kort här nere och kallar sig P-P-P. Vi fikade och försökte fixa till den hopplösa routern, men det gick åt pipsvängen och nu ligger den ute på tradera. Den passar helt enkelt inte den typ av bredband som vi har (vi har inte ADSL). Hoppas det är riktigt många som bjuder så att vi åtminstone får lite bidrag till den nya routern vi ska köpa. Efter router-fixandet så drack vi GT och sedan blev det middag (Magnus hade lagat en wok med rostbiff, broccoli och en massa annat gott). Vi drack rödvin köpt i Tyskland som var aningen starkare än jag var van vid - och väldigt gott. När familjen hade åkt hem så kollade jag in i killarnas rum och där var det inte en millimeter golvyta synlig. Alla leksaker hade använts maximalt!
Igår skulle min mamma ha fyllt 68 år. Hon föddes den 14 oktober, året då 2:a världskriget började (1939 för er som glömt bort - typ ett av de få historiska årtal jag kommer ihåg...). Min morfar kunde inte vara hemma så mycket under första tiden då mamma föddes, för han skulle "vakta gränserna" eller vad de heter - han var inkallad i fall kriget skulle komma till Sverige. Nu finns varken morfar eller mamma längre och det är så oerhört konstigt, och sorgligt. Morfar blev 97 år, så det är inte sorgligt på det sättet att han inte fick leva ett långt liv. Det är sorgligt för att man saknar hans uppenbarelse så förbannat. Hans skratt och hans underbara humör. Men med mamma är det ju annorlunda. Hon blev bara 61 år. Och den sorgen kommer liksom alltid att finnas i mitt hjärta. Tiden läker inte alla sår utan tiden gör möjligen att sorgen och saknaden förändras, och inte blir så akut och gastkramande längre. Bara jag skriver det här så kommer tårarna i ögonvrån. Bara jag ger mig tid och ro att släppa fram saknaden. Fy sjutton vad min mamma skulle ha njutit av våra barn. Det är så orättvist. Men det är ju ingen som har sagt att livet skulle vara rättvist. Och jag är så tacksam för att just jag fick vara dotter till Karin Wähl i 31 år (eller jag är ju fortfarande henns dotter men dotter medan hon levde menar jag..).
Trots att jag avslutar lite sorgligt här, så vill jag ändå nämna att dagens poitiva händelse var när Emil plötsligt börjar gråta (det är ju inte så positivt, men håll ut) över att han har glömt en lerklump nere i sin korg på cykeln. Jag går ner och hämtar den, och då skiner han upp. Det är bara det att det har blivit märken på klumpen, så jag får lov att ta mer vatten på den och forma om den till en helt rund klump och sedan lägga den för att torka på diskbänken. Allt frid och fröjd igen :). Gosungen!!!
Imorgon ska vi hem till Lotta och Co och titta på en kattunge! De har just fått hem sin "Jamis". Ska bli jättemysigt!
I helgen hade vi besök av familjen aff/musiksnack - dvs vänner från nätet och deras barn. En finns på kort här nere och kallar sig P-P-P. Vi fikade och försökte fixa till den hopplösa routern, men det gick åt pipsvängen och nu ligger den ute på tradera. Den passar helt enkelt inte den typ av bredband som vi har (vi har inte ADSL). Hoppas det är riktigt många som bjuder så att vi åtminstone får lite bidrag till den nya routern vi ska köpa. Efter router-fixandet så drack vi GT och sedan blev det middag (Magnus hade lagat en wok med rostbiff, broccoli och en massa annat gott). Vi drack rödvin köpt i Tyskland som var aningen starkare än jag var van vid - och väldigt gott. När familjen hade åkt hem så kollade jag in i killarnas rum och där var det inte en millimeter golvyta synlig. Alla leksaker hade använts maximalt!
Igår skulle min mamma ha fyllt 68 år. Hon föddes den 14 oktober, året då 2:a världskriget började (1939 för er som glömt bort - typ ett av de få historiska årtal jag kommer ihåg...). Min morfar kunde inte vara hemma så mycket under första tiden då mamma föddes, för han skulle "vakta gränserna" eller vad de heter - han var inkallad i fall kriget skulle komma till Sverige. Nu finns varken morfar eller mamma längre och det är så oerhört konstigt, och sorgligt. Morfar blev 97 år, så det är inte sorgligt på det sättet att han inte fick leva ett långt liv. Det är sorgligt för att man saknar hans uppenbarelse så förbannat. Hans skratt och hans underbara humör. Men med mamma är det ju annorlunda. Hon blev bara 61 år. Och den sorgen kommer liksom alltid att finnas i mitt hjärta. Tiden läker inte alla sår utan tiden gör möjligen att sorgen och saknaden förändras, och inte blir så akut och gastkramande längre. Bara jag skriver det här så kommer tårarna i ögonvrån. Bara jag ger mig tid och ro att släppa fram saknaden. Fy sjutton vad min mamma skulle ha njutit av våra barn. Det är så orättvist. Men det är ju ingen som har sagt att livet skulle vara rättvist. Och jag är så tacksam för att just jag fick vara dotter till Karin Wähl i 31 år (eller jag är ju fortfarande henns dotter men dotter medan hon levde menar jag..).
Trots att jag avslutar lite sorgligt här, så vill jag ändå nämna att dagens poitiva händelse var när Emil plötsligt börjar gråta (det är ju inte så positivt, men håll ut) över att han har glömt en lerklump nere i sin korg på cykeln. Jag går ner och hämtar den, och då skiner han upp. Det är bara det att det har blivit märken på klumpen, så jag får lov att ta mer vatten på den och forma om den till en helt rund klump och sedan lägga den för att torka på diskbänken. Allt frid och fröjd igen :). Gosungen!!!
Imorgon ska vi hem till Lotta och Co och titta på en kattunge! De har just fått hem sin "Jamis". Ska bli jättemysigt!
Kommentarer
Trackback
